TUNG HÅRDROCK. Powertrips debutplatta är fylld av jämmer, elände, tunga riff och helrätta stilgrepp. Det är omöjligt att inte tänka på Black Sabbath i låtar som "Free" och "My statement". I titelspåret använder gitarristen Per Eriksson rent av Tony Iommis årgångssound anno 1973. Eriksson må vara en anonym scenfigur, men debutplattan är definitivt hans gig. Tusan vad bra det låter på sina ställen och då menar jag både arrangemang, kompfigurer och solopartier. Säkre basisten Peter Uven lämnas "ensam" på ett par ställen, där det blir mest kännbart i gamla trotjänaren "Abused". Coolt. Dock kan jag tycka att låten i fråga börjar kännas lite dammig. Synd också att bandet har förlorat en väldigt passande trummis i Hampus Ek. Måtte de inte nöja sig med en sämre ersättare. Välbeväpnade Viktoria Johansson skulle kunna extraknäcka som flyglarm och visst utgör sångerskan en distinkt, eldfängd markör i det kompakta musikaliska mörker som omger henne, men det är i de lugnare, lägre partierna hon överraskar och plockar flest poäng. Jag vågar till och med påstå att några av låtarna skulle må bättre av att sänkas ett halvt tonsteg och varför inte, åtminstone på skiva, krydda med nån enstaka (tjej-) sångstämma? Uttalen känns bra, men tyvärr måste språkpolisen anmärka på en del ändelser i texterna. Slarv! "Emptiness", "My statement", "Still here" och avslutande "Claiming insanity" är starka nummer på en platta där själva grupparbetet lyfter helheten till nivån över "bara" godkänt. Lulebon Stefan Sundström har dessutom gjort ett bra i producentstolen. Powertrip visar att de kan. Nu saknas ett förfinande av konceptet och ett knippe låtar skapade under kortare tidsrymd. Jag väntar med spänning.
