Ett steg framåt och två tillbaka
QUEENSRYCHEOperation: mindcrime II(Rhino/Warner)PPP
Så. Vad göra när skivförsäljningen sjunker och fansen drömmer om gamla goda tider? Jo, självklart plockar man upp den oavslutade berättelsen om en ung man som förleds av mörka krafter, förlorar sin stora kärlek och till sist hamnar i fängelse.
Resultatet? Ganska bra faktiskt. Vi möter ett band som är mer inspirerat och mer "metal" än på länge även om det är en bra bit kvar till ettans stundtals hisnande höjder.
Förutsättningarna är annorlunda. Här är låtarna kortare och de talade stämningshöjande mellanakterna saknas. Chris De Garmo, ena originalgitarristen (och en viktig medkompositör på några av de bästa låtarna på ettan) har ersatts, men det är inte där skon klämmer.
Framför allt är det en ny tid. När skivans huvudperson Nikki kommer ut från fängelset (och ger sig av för att hämnas på den onde Dr X) har även de musikaliska idealen och uttrycken förändrats i världen utanför. Således har tvåan en både kompaktare och torrare produktion som saknar föregångarens lyster, klangdjup och därmed lite av dess dramatik. Även om det blir bättre med lyssningarna går det inte att frångå att exempelvis trumljudet i "One foot in hell" är kasst.
Om man vågat fläska på lite mer och lyckats återskapa soundet från ettan hade det blivit en avgjort bättre platta. Kanske borde man ha jobbat med samma producent, Peter Collins, igen?
Bäst är "I’m American" som växer med lyssningarna och har ett aggressivt anslag och "The hands", en snygg låt som låter mycket som "gamla" Queensryche. Dessutom blir det en sångmässig "titanernas kamp" när Ronnie James Dio dyker upp som Dr X i "The chase".
Det här blir en av årets mest omdiskuterade hårdrockplattor och åsikterna kommer att gå isär rejält.
Det är omöjligt att inte bli glad när man ser omslagsdesignen, än en gång signerad Roger Gorman, men ett tips är att inte hoppas för mycket på innehållet. Då har du mest att vinna. Hur som helst är det bandets bästa album på tolv år.
Så jobbar vi med nyheter