Susanne sprang skrikande mot barnen som snorklade i vattnet hundra meter bort för att få upp dem ur vattnet.
I paniken på stranden tappade familjen bort sonen Simon. Först när familjen rusat upp från stranden till den bergiga djungeln hittade de Simon, han hade sökt skydd tillsammans med en amerikan och ett svenskt tvillingpar. Tillsammans satte sig sällskapet i säkerhet på ett berg 40 meter över havet.
- Det var så idylliskt den dagen. Det fanns inte i min tankevärld att något liknande skulle kunna inträffa. Jag hade aldrig hört talas om en tsunami, berättar Susanne, när PT besöker familjen nästan ett år efter katastrofen.
Svårt att förklara
- Panik är ett lindrigt ord, det går inte att förklara vad man kände just då.Sex dagar efter katastrofen kom hela familjen äntligen hem till villan i Piteå igen. Då hade de mellanlandat i både Köpenhamn och Stockholm innan de slutligen landade på Kallax. På samtliga flygplatser blev familjen erbjuden krishantering.
- Men vi ville bara ha lugn och ro, just då orkade vi inte med någon krishantering. Vi ville bara få komma hem så fort som möjligt. Istället fick vi telefonnummer som vi kunde ringa om vi behövde någon att prata med, minns Jan och fortsätter:
- När vi väl var hemma avskärmade vi oss från världen. Vi orkade inte följa nyheterna. Vi var mättade av allt vi hade sett med egna ögon och orkade inte se fler bilder av vågen.
- Det var skönt att veta att det fanns någon att prata med om vi ville prata, men samtidigt kändes det svårt att förklara vad man varit med om för människor som inte var där, säger Susanne.
Mardrömmar
Efter att ha varit hemma en tid tog Susanne till slut kontakt med en samtalsgrupp där hon fick prata med andra drabbade medan Jan talade med en kollega som också befann sig i Thailand under katastrofen.- Det har varit skönt att prata med andra drabbade. Människor som har varit med om samma sak kan man kommunicera med på att annat sätt, berättar Jan.
- Barnen vill inte prata om tsunamin, de tycker det är jobbigt på grund av vad de har upplevt i samband med den, berättar Susanne.
Månaderna efter katastrofen drabbades hela familjen av mardrömmar och sömnsvårigheter. Susanne beskriver känslan som en cementklump i bröstet.
- Vi hade tur som inte förlorade någon ur familjen, men vi har ändå mått dåligt. Många tankar har handlat om vad som hänt om vi inte hade lyckats få upp barnen ur vattnet i tid. Det är svårt att sätta ord på det vi har varit med om. Man har sett så många döda, skadade och chockade människor. Föräldrar som förtvivlat letade efter sina barn, det var hemskt att se. Thailand var inte längre något paradis.
Några minnesbilder är speciellt svåra att bli av med.
Vågen lät som ett öronbedövande flygplansmuller enligt Susanne. Både ljuden och bilderna återkommer med jämna mellanrum. Men ju längre tiden går, desto mer sällan dyker minnena upp.
I dag tänker Jan och Susanne inte lika mycket på vad de har varit med om, istället väljer de att se det som att de har blivit en erfarenhet rikare.
- Man var tvungen att lägga grubblandet åt sidan och gå vidare. Det tog för mycket energi, förklarar Susanne.
- Vi klarade det, vi kom hem. Från vår horisont är det ju någonting positivt. Sedan katastrofen har vi blivit bättre på att vara livsnjutare och ta tillvara på ögonblicken, säger Jan.
På tisdag reser Susanne och Jan till Florida i USA för att semestra och fira nyår tillsammans.
- Vi reser åt andra hållet istället. Sannolikheten är väl inte så stor att vi drabbas av en naturkatastrof igen, säger Jan med ett leende.
- Till Thailand vill jag inte resa igen, säger Susanne men ändrar sig och tillägger:
- I alla fall inte än på några år.