Ett menlöst och utslätat bottennapp
DI LEVAHoppets röst(BAM/Bonnier)P
Den andra invändningen är budskapet. Inte så att jag är emot kärlek och andlighet, men titlar som "Hoppets röst", "Tysta tårar" och "Att vara kärlek" ger kanske en fingervisning om att Di Leva i första hand vill predika om sin världsfrånvända tro. Var är engagemanget och ställningstagandet? Eller är det enklast att sjunga rader som "...varför systrar och bröder/slåss vi om vatten i varje öken..." och "Hur ser vår framtid ut/om vi blundar nu"?
Det är möjligt att jag är magsur, men jag vill nog hävda att Di Leva, som så gärna slår mynt av sin kärlekstörstande tro, borde sluta blunda. Dessutom är texterna fulla av klyschor, svammel och som poesi betraktat direkt undermåligt. Snällt, menlöst, intetsägande. Möjligen berörs redan frälsta små solbarn. En enda låt, "Att vara kärlek", berör mig.
Di Leva väljer förvisso vilken väg han vill, men som musikaliskt dokument är det här en kosmisk kraschlandning som släcker stjärnor.
Så jobbar vi med nyheter