Ett av landets intressantaste band

ACHORDIANA product of the 80’s(Marilyn/Sound pollution)PPPP

Piteå2007-02-09 00:00
ROCK/POP. När man som recensent får dryga hundratalet skivor per år är det lätt att en del musikaliska guldkorn faller i glömska. Så har varit fallet med Lundagruppen Achordians debutalbum från 2004. Och när jag nu fått chansen att lyssna på uppföljaren två år senare, är det oförklarligt att jag kunnat förbise bandet. Det här är nämligen förstklassig tonkonst - kanske den förnämligaste och intressantaste i landet just nu.



Achordian är något så unikt som ett band vars musik i princip är odefinierbar. Precis när man tror sig ha fått greppet om deras musikaliska karaktär händer något överraskande som kullkastar alla väl uttänkta definitioner och sökta referenser. Utan att göra någon direkt jämförelse finns här dock vissa likheter med klassiska The Band. Främst för det organiska soundet och den intresseväckande och spännande produktionen. Ett i allra högsta grad levande och oförutsägbart väsen som är en mycket viktig del i det spännande slutresultatet.



Huvudingredienserna i denna delikata och sjudande musikaliska anrättning är amerikansk root-rock och engelsk pop. Men här finns även plats för små doser av progressiv rock, storbandsjazz, svängig latino, Madness-pop, ja faktiskt lite grann av det mesta.



Precis som musiken växlar tempot ständigt. I Achordians charmerande värld ryms allt från långsamma, vemodiga nummer uppbyggda kring akustisk gitarr, sång och cello, som den americana-doftande "The day that the town finally died" (underbar titel, eller hur?), till stökiga, nästan ostrukturerade rockakter som "The bow legged bandit".



En viktig beståndsdel i deras musik är blåset, som ständigt är närvarande och även bidrar till bandets särart. I vanliga fall har blåsarrangemangen inom rock- och popsektorn en tendens att avköna musiken, att göra den obehagligt svulstig och pretentiös. Men här är blåset i allra högsta grad en levande och föränderlig organism som lyfter musiken. För att allt ska fungera perfekt krävs sen en bra sångare och det har Achordian i Jesper Bjellerup, som har karaktär och känsla i sin stämma. Stundtals låter han som Ray Davies i The Kinks.



Jag har endast en anmärkning och det är skivans titel, "a product of the 80s". Syftar det på 80-talsmusiken är den rent missvisande. Det finns inte något gemensamt mellan den generellt själlösa och överproducerade musiken från den tiden och Achordians kreativa komponerande. Syftar titeln däremot på att medlemmarna är födda på 80-talet har jag ingenting alls att anmärka på vad gäller denna produkt av 80-talet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om