ROCK. Umeåbandet Deportees debutalbum "All prayed up" från 2004 fick med sin blandning av country och dansvänlig falsett-soul övervägande bra betyg i svensk press. Och det välförtjänt tycker jag. Främst för att bandet lyckats hitta ett sound och musikaliskt uttryck som käns både fräscht och eget. Nu är det dags för uppföljaren. Den skiva som brukar avgöra ett bands framtid. Och får jag bestämma går Deportees en mycket ljus framtid till mötes. På utmärkta "Damaged goods" visar bandet att de inte enbart kan förvalta ett vinnande koncept utan också har kapaciteten att utveckla sitt unika sound. Här finns fortfarande plats för dansvänlig soulpop. Men också för tyngre mer kraftfulla låtar, som den suggestiva balladen "Line of fire" med ett spöklikt David Lynch-intro och tydliga Stones-referenser från tidigt 60-tal. "Who is gonna meet me" är en annan lågmäld favorit vars medryckande signatur består av ett vemodigt riff i folkton. Esset i skjortärmen är dock den countrydoftande covern på Ted Gärdestads "Come give me love", vilken enbart den motiverar ett köp. Med "Damaged goods" och den välljudande blandningen av soul, rock, pop, country och folkmusik, befäster Deportees sin ställning som ett av landets nu mest intressanta band. Nu med nedtonad falsett.
