Som femtonåring var jag oerhört fördomsfull och det är nästan lite skämskudde över det hela.
Sen kom gymnasiet – och estet musik. Ni vet, linjen där alla skolkar, knarkar och är oerhört deprimerade. Tror aldrig att en samhällselev har skolkat. Förmodligen inte knarkat heller och ingen samhällselev har nog någonsin varit deprimerad.
Det var ungefär bilden andra hade om estet. Och framför allt att alla på linjen var konstiga. Jag gillar ordet konstig, för alltså. Konstig i detta fall betyder i princip ”Alternativ klädstil”. Hur som helst hade ju alla med fördomar rätt. Det förekom helt enkelt lite alternativa klädstilar, men mest förekom det fantastiska människor och jag blev den personen jag velat vara så länge, tack vare dem.
Så, skit i fördomarna. För man är så mycket bättre utan.
(Ps. Alla mina fördomar är inte borta än, jag jobbar på det)