Vår älskade mor, före detta barnsköterska, Ester Eriksson har stilla insomnat i tron på sin frälsare. Ester blev 88 år och sörjs närmast av oss sju barn med respektive, tjugoett barnbarn och tjugotvå barnbarnsbarn, vars antal växer. Mor Ester föddes som yngsta barnet bland fem syskon med efternamnet Markström och växte upp i Bredträskheden nära Klöverträsk. Hon blev faderlös vid två års ålder. Hennes mor som nu var änka med fem barn gifte om sig och flyttade till sin nye mans enkla torp. Ingen el och inget vatten med endast utedass. Som tonåring beslutade mamma att ta emot Jesus vilket kom att få en avgörande betydelse i hennes liv.
Hennes matkunskaper och organisationsförmåga visade sig tidigt i tonåren. Vid 15 eller 16 års ålder fick hon ansvaret för mathushållning och lokalvård för ett timmerhuggarlag under en hel vinter. Ett vedeldat, enkelt hus mitt ute i skogen. Nästa stora livsavgörande händelse inträffade nyårsaftonen 1944 när hon som 19 åring gifte sig med Edvin Eriksson från Brännträsk, som ligger cirka en mil från Vidsel. Vidsel blev första bostadsorten. 1949 flyttade familjen till Luleå och blev medlemmar i Pingstförsamlingen, som sedan dess blev mammas och pappas andras hem.
Far och mor var gifta i 55 år fram till april 2000 när pappa fick flytta till sitt ”himmelska hem”. Detta var den tredje livsavgörande händelsen i mammas liv. Pappa visade ofta genom ord och handling sin kärlek och tillgivenhet till mamma. Kvällen innan far dog, i samband med att de önskade varandra god natt, tog bekräftandet ett starkare uttryck så starkt att mamma ställde frågan: Är det något särskilt du vill säga mig? Fars svar blev: Nej, jag vill att du ska veta att jag älskar dig så mycket. Det blev det sista samtalet de fick med varandra. Esters känsla för medmänniskor var omfattande och intensiv. Det finns tre ledord som kännetecknar hennes person. Det är förnöjsamhet, glädje och tacksamhet. Livets mirakel var en gåva och hon förmedlade en enkel och okomplicerad syn på tillvaron. Hennes kärlek till Jesus fick vi barn och många andra som lärde känna henne del utav.
Tusentals wienerbröd, rullrån, kubbar och bullar har bakats och delats ut vid hembesök varje vecka under många år. Tusentals timmar har hon varit volontär husmor i Pingstkyrkans kök. Hon har virkat hundratals filtar och stickat hundratals spädbarnsdressar (byxa, tröja, mössa, sockor) som har skickats till Ryssland , Kongo, Tanzania med mera. Det finns många mammor och före detta personal på BB i Luleå som minns Ester med stor tacksamhet. Vi syskon som är äldre minns sommaren 1958, när mamma berättade att farmor och farfar skulle flytta in hos oss. De bodde tillsammans hos oss från augusti 1958 till maj 1959. Då lades farmor in på långvården. Farfar bodde kvar några år till. Det fanns ingen tvekan i mammas och pappas agerande. Trerumslägenheten på Malmudden möblerades om. Nu skulle tio personer bo där. Fem pojkar i ett rum, en flicka i köket (yngsta systern föddes senare), farmor och farfar i föräldrarnas sovrum och mamma och pappa i finrumssoffan.
Tänk vi minns alla denna tid som en viktig del i vår personlighetsutveckling. I vårt föräldrahem fanns en tavla som mamma broderat med texten: ”små, små ord av kärlek sagda varje dag, sprida över hemmet solsken och behag”. Texten kännetecknar den atmosfär vi barn fick växa upp i. Vår livserfarenhet har gett oss ökad förståelse för föräldraskapet och vi kan i dag bättre värdera relationen mellan mamma och pappa. De förmedlade kärnan i 55 års relation. I den kärnan låg de grundläggande värderingarna. De delade drömmarna och den gemensamma fasta, kristna tron. Denna gemensamma kärna hjälpte till att hantera vardagens förtretligheter och se varje ny dag som en gåva med mening och innehåll. I dag känns saknaden stor men de ljusa minnena lyser starkare och får en ny tolkning. Sorgen och lyckan finns inom oss i en sällsam förening. Pappa har räckt ut handen och mamma har fattat den. Tillsammans får de vara med Jesus och ”han skall torka alla tårar och döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer” ( Upp. 21:4).