Ester Englund

Oändligt vackert och oändligt smärtsamt är livet. Så vackra var lilla Esters ögon, så vackert hennes mjuka leende, vacker var den gränslösa omsorgen och omvårdnaden hennes mamma och pappa gav henne, och vacker är all den kärlek som strömmat över henne från så många. Men smärtsam var hennes kamp för livet, och smärtsam är sorgen som kommit till oss i tunga vågor från det att sjukdomen konstaterades.
Tio månader mellan hopp och förtvivlan, eller i hopp och i förtvivlan. Tio månader av förlamande oro, men också av glädje när hennes värden förbättrades och hon mådde bra. Lycka var att se henne börja äta och njuta av salamismörgås och etiopisk pepparsås. Lycka var att se hennes lilla fot hålla takten till musik och höra hennes förnöjda joller när rätt låt spelades. Men det obeständiga i de goda dagarna fanns där som en skugga. Febern kom och med den ännu en sjukhusvistelse.
Många och långa blev promenaderna med vagnen, när våra böner till Gud viskades eller bara andades. Tillvaron koncentrerades och det viktigaste blev Esters välbefinnande. En enda liten människa med ett oändligt värde och all rätt i världen att må bra.
Så tog hennes liv här slut. Och fast linjen kan tyckas tunn mellan svår sjukdom och död är där ett helt universum. Separationen gräver djupa hål. Men vårt hopp är planterat i en annan värld där hon lever vidare.
"Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte." Så avslutas "Kärlekens lov" i Bibeln.
Två år är också ett helt liv. Ester fick en hel livstid av kärlek.