Hennes faster Lotten var döv från födseln och hade inga egna barn.
Efter att hennes man gått bort bodde hon ensam i en lägenhet i Öjebyn:
- Hon fick hjälp av hemtjänsten, men ingen av dem kunde teckenspråk och faster tyckte det var "hemskt". Hon kunde inte prata med dom och kände sig som en fånge i sitt eget hus där dom bara kom och gick.
Plats på Öjagården
Efter två hjärtattacker fick Lotten en plats på Öjagården i Öjebyn..- Hon var glad när hon fick flytta dit, hon kunde gå och äta med dom andra i matsalen. Personalen var jättegullig och gjorde sitt allra bästa och hennes kontaktperson lärde sig till och med lite teckenspråk.
Men trots att det kunde kommunicera hjälpligt med varandra saknade Lotten någon att prata på riktigt - någon att diskutera med.
- Och hon var en person som verkligen tyckte om att "prata", när vi träffades var det bara det hon vill göra - prata, minns Ros-Mari.
Hon berättar att fastern ofta satt ensam vid ett bord och åt lunch, eller ensam i sin lägenhet.
- Det var bedrövligt att se, man kunde uppfatta det som att hon var dement, men jag tror att det var bristen på stimulans som gjorde att hennes hjärna slutade fungera.
Väldigt social
Ros-Mari menar att hennes faster nog gärna hade velat sitta ner i dagrummet och teckna med andra - hon var väldigt social.På Långfredagen somnade Lotten in.
Ros-Mari har nu kvar sin 83-åriga mamma i Luleå som också är döv. Även hon bor hemma med hjälp av hemtjänstpersonal som inte kan teckenspråk.
- Men mamma är fortfarande pigg och tar sig ut på aktiviteter på medborgarskolan, frälsningsarmen och dövföreningen. Men visst kan jag oroa mig för hur det ska bli när hon inte orkar det längre.
Ros-Mari drömmer också om ett hus för döva - både äldre och yngre.
- Där skulle dövföreningen kunna ha sina möten och det skulle finnas en särskild avdelning för äldre döva. Ett hus där de skulle kunde träffas och umgås.