Det gnistrar av vitalitet ute på norra stadsfjärdens blanka is när Enor Danielsson kommer åkande med starka bentag. Svisch, svisch, svisch.
Att mannen ovanpå långfärdsskridskorna är av årgång 1934, det är inte helt enkelt att ta till sig.
- Jag har alltid gillat att hålla i gång och på köpet håller jag formen, säger han leende och antyder att han trakteras av bildmixen där ute på isen.
- Jo, för annars ska pensionärer alltid fotograferas när de dansar eller spelar bingo.
Präglad av tidsandan
Det är inte alla förunnat att kunna mobilisera ett så brett sportsligt register vid en ålder av 78 år.
- Jag är lyckligt lottad, men jag gör bara sånt som jag alltid har gjort, säger den pigge pensionären.
Enor är helt klart präglad av en annan tidsanda, där engagemang, initiativ, och uppoffringar krävdes för att vara med.
Redan som 15-åring fattade han tycke för utförsåkning. Han "byggde" sina egna skidor, lät fräsa ur långa spår längs kanterna i belaget där han skruvade fast egna stålkanter.
På den tiden, början av 50-talet, var utförsåkning knappt uppfunnet. Det fanns inga riktiga slalombackar i kommunen. Inga liftar.
- Vi höll till på Ursberget i Bergsviken, byggde egna hopp och klättrade uppför backen med skidorna under armen.
Byggde egen backe
1956 fick Enor och hans kompisar ok för att hugga bort en del träd i backen. Nedfarten blev bättre.
Piteå Bergsvikens Slalomklubb bildades - föregångaren till Piteå Alpina - och Enor Danielsson blev dess förste ordförande.
Men utövarna fortsatte att klättra upp, för att åka ner. Först 1963 konstruerades en enkel replift. 1968 kom Vallsberget in i bilden, och därmed var sagan all för Ursberget som slalomnäste.
Antik skridskosamling
Enor Danielsson fortsatte dock sitt kall och under tre decennier verkade han som skidinstruktör. Än i dag gör han gästspel i backarna, men numer bara på kul.
Andra typer av åk som attraherat har gått längs isen.
- Långfärdsskridskor började tilltala mig redan på tidigt 70-tal, säger han.
Enors hem rymmer en imponerande samling skridskor där det första antika exemplaret är från sent 1800-tal.
- Det är ett par med hemsmidda skenor och träsula som min svärfar gett mig. Jag har aldrig åkt på dem. Mitt näst äldsta exemplar från tidigt 1900-tal har jag däremot provat.
- Men jag minns den totala lyckan när halvrören kom. Oj, vilken speed man fick.
Bästa medicinen
Numer kör 78-åringen med pjäxa och statiskt fastsatte stålskenor. Och så fort stadsfjärdens isbana plogas åkbar är Enor en trogen gäst.
Han har även fattat tycke för isjakt - i en segelförsedd stålkonstruktion ute på isvidderna.
- Jag och ena dottern byggde varsin isjakt för ett drygt decennium sedan och det här är hur kul som helst. Det är full fart som gäller och isjakt blev ett bra komplement då jag sålde segelbåten efter 40 år fyllda med seglatser.
Som sagt, många strängar på sin lyra.
- Det är bästa medicinen mot ålderskrämpor, konstaterar 78-årige Enor Danielsson.