- Alla vill att man ska komma överallt. Samtidigt ska man spela på tio, femton ställen. Det blir kaos i hjärnan, säger Sanna Carlstedt när hennes intensitet drabbar undertecknad telefonledes från Stockholm.
- Slit är trevligt. Då känner man sig så viktig, säger hon och fyrar av ett av många gapskratt.
Intrigmakerska
Musiken var en naturlig del av uppväxten. Hon lärde sig en del i kommunala musikskolan, men det var tillsammans med andra, i bandgemenskapen, som hon fick de verkliga kickarna.- Jag märkte att min gode farsa blev riktigt förbannad när jag började spela punk. Det var en jättestor anledning att fortsätta. Alltid retar det någon och då är det jätteroligt.
Den som läser texterna kan märka en hel del upprorslust och hon skrattar gott när hon kallar sig "intrigmakerska" i någon mån.
- Man blir så luttrad i Sverige med att man ska vara så jävla lagom. Det kan man alltid dränka en fredag eller lördag kväll. Det finns inga barrikader att gå upp på längre, men man kan väl göra något?
Kyssar och hugg
Efter musikgymnasiet hade hon "ynnesten" att få jobb i en musikal och i samband med premiären började hon även medverka i krogshower, bland annat åt Wallmans salonger.- Jag märkte ganska snart att det enda man gör är att byta saliv med varandra. Man pratar skit och det var ett evinnerligt gnällande. Intriger överallt och alla ska vara bäst. Man kysser på kinden och hugger i ryggen.
Även om hon är glad över erfarenheten avrundar hon beskrivningen av dramatik och
ytligheter med ett rungande "usch".
- Det är inget fel på Wallmans. Det är en jättenyttig skola, men man måste se det som en skola, för man blir inte rik och inte känd.
I ett träsk
Hon känner att hon har hamnat rätt med den blandning av visa och rock som finns på hennes första album "Det e jag som är Sanna" som släpptes i början av hösten. Stilmässigt befinner hon sig i "ett träsk med folk som simmat vilse mellan Magnell, Sundström och Ekdahl".- Det är jätteroligt när recensenter ska beskriva någon slags röst. Då får man höra allt från Piaf till Lundell. Det är jätteroligt. Det finns ett enormt behov av att få kategorisera, säger Carlstedt som själv har artister som Jaques Brel, Tom Waits, Janis Joplin och Thåström nära hjärtat. En extra kram till Stefan Sundström hinner hon också dela ut.
Hon kan tänka sig att spela
alla instrument själv på nästa platta som eventuellt kommer att heta "14 förbannade extraspår", en mindre påkostad förlängning av debuten.
Hon hade många låtar innan och det har blivit betydligt fler efter valet. Hon gör ingen hemlighet av att hon kommer att spela på en del manifestationer "mot rådande regering" den närmaste tiden.
- Det ställer jag upp på och det kostar inte en spänn.
Nära flytta upp
Mest känd för den breda publiken är hon förmodligen för rollen som den utsatta Michelle i Anette Winblads långfilm"6 points" som spelades in i Luleå 2004. Carlstedt berömer regissören i varma ordalag och säger att intrycket av Norrbotten närapå fick henne att flytta upp hit.
- Jag gillar folket och jag tycker om att gå, så jag gick upp vid fem, sex på morgonen innan frukost och gick runt nästan hela Luleå. Det var as-skönt och jag kunde kolla på norrsken bland annat.
- Jag strövade omkring och fikade eller tog en öl och pratade med främmande människor. De trodde nog att jag var helt knäpp i huvudet. Jag gillade stämningen och tyckte att det var skönt.