En ultraljudsbild - världens bästa julklapp
Plötsligt plockar min svåger ner två små paket från pianot och delar ut dem till sin mamma och till sin sambos mamma. Innanför papperet fanns en suddig inramad bild. Jag märker att min svärmor stelnar till och ser något svartvitt flimra förbi. Eftersom jag nyligen varit i branschen känner jag igen utseendet. Det är en ultraljudsbild. Under står det "Vi ses i maj".
Mitt uppe i husköp, stallbygge, hundar, katter och kamininstallation ska min sambos mellanbror bli pappa. Helt fantastiskt oväntat och helt fantastiskt roligt. Siri ska få sin första kusin, en vän att dela badstrandssomrar och ljuslyktebyggande med.
Efter allmän förvirring, grattiskramar, frågor om illamående och torkade glädjetårar uppstår ett vakuum i vardagsrummet på Djupviken. Vi sjunker ner på varsin stol. Paketen som börjat öppnas förblir enbart påbörjade och efter en stund konstaterar jag lakoniskt att det är lätt att kora årets julklapp.
Innan kvällsgröten tar jag Siri i barnvagnen och går en sväng. Snön i dikena glittrar liksom marschallerna utanför gästfria hus. Om och om igen tänker jag på den oväntade julklappen till oss alla och erinrar mig hur det var när vi skulle berätta att det bodde ett litet pyre i min mage.
Flera middagsbjudningar i rad hade jag tackat nej till att dela en flaska vin med min svärmor, men den här helgen skulle vi äta lördagsmiddag bara jag och min sambo. Vi lagade älgstek med recept från Mat-Tina och jag tyckte det var skönt att slippa hitta på ännu en lam ursäkt för att inte "kunna" dricka ett glas rödvin. Så ringer svärmor, de har fått ändrade planer och vill gärna komma.
Så den kvällen berättade vi. Jag fick knappt ner en tugga älg och darrade på handen när jag skulle lyfta vattenglaset. Att berätta var i början nämligen inte alls så glädjefyllt som jag föreställt mig och längtat så efter - även om alla blev sagolikt glada av nyheten. Det var något i mig. Som att jag berättat för mycket, som att jag försagt mig, att jag delat med mig av något man egentligen inte får säga.
Med ens är jag ännu längre tillbaka i tiden. Till den där morgonen när jag vaknade upp i vårt höstkyliga hus. När jag gjorde upp en brasa i kaminen medan jag väntade på att de tre magiska minuterna skulle ha gått.
Jag visste redan svaret, men visst svirrade det till i mig när jag såg de två strecken på teststickan från Apoteket. Sms:et som jag sedan skickade till min sambo har omkommit i diverse telefonbyten, men jag minns att jag omsorgsfullt ägnade förmiddagen till att planera ljung och prydnadskål i krukor på gården innan jag tog bilen till honom i Umeå. På kvällen firade vi vårt pyre med var sin hämtpizza.
Nästa jul kommer vårt höstbarn till dotter att ruscha omkring i huset och hennes vårkusin kanske kryper bakom efter bästa förmåga. Men innan jag irrar iväg så långt fram i tiden är det dags att fira nyårsafton. Tillsammans med goda vänner, utan raketer. I Kvarnbäcken är det så tyst och stilla att stjärnorna räcker som nyårsglitter.
Så jobbar vi med nyheter