Jag har fått kämpa för att slappna av. Så länge jag minns.
Men ibland har någon, på något smått oförklarligt sätt, fått mig att släppa allt. Låta de små gnagande och livsstyrande tankarna segla iväg till någon annanstans, vart bryr jag mig inte.
Tyvärr kom saker – som de alltid tenderar att göra – i vägen. Just denna iväg gör att de andra, ännu orörda vägarna, inte kommer att korsas. I alla fall inte inom ramarna av rimlig tid.
Stillsamt bejakar jag och värderar dessa situationer, som ett avstamp till det verkliga livet. En sorts brygga.
Där mitt liv stannar upp, tar en konstpaus. För att få mening.
Jag skriver ingen dikt till dig, sånt gör man inte nu. Ibland gör jag det i huvudet, i smyg. Den stannar liksom där. Tänker att du var vackrare än sommaren. Jag önskar att jag sagt det.
Åren som tycks lika korta som månader ibland.
Hur jag för två år sedan dagligen drog på mig pjäxor, hur jag knappt tagit på mig dem sen dess.
Skolan och hösten påminner mig om stunder från förut. När matsalen doftade av då halvhjärtad, nu mer helhjärtad, husmanskost. Grusvägen hem från skolan då cykel hade en helt annan innebörd. Nu utbytt mot buss och inspirerande träningskompisar.
Nu är hösten faktiskt välkommen. Löven klistrade på vägen är inte längre något som ger mig stressfraktur i sinnet. Formen är väsentlig de här månaderna, men inte livsavgörande. Det gott folk, är skillnad.
Hur två år kommer att kännas som veckor, nya människor blir bekanta. Vissa mer än andra. I ett Stockholm där det för vissa krävs så mycket mygel, för att verka normal. I samma Stockholm där det ibland inte behövs något alls, för att må väldigt bra.