En riktig gruppinsats
Konsert: The Real GroupPlats: Christinasalen i Piteå, måndag kvällPublik: FullsattE KONSERT
Real Group hade öppnat en ny värld för honom och han kunde inte fatta att helt vanliga stämband kunde låta sådär. Det måste ju vara fusk. Var i kulisserna satt trummisen och basisten gömda?
I dag är inte gruppen lika världsomstörtande för mig. Nyhetens behag har släppt. Men häpnar gör jag fortfarande när jag ser dem live i en fullsatt Christinasal. För Real Group måste både ses och höras - på något sätt fungerar det inte så bra på skiva.
Dels är låtarna i svagaste laget, även om arren är i absoluta världsklass, och dels blir ljudtekniken något av ett hinder i all sin välmening. Resultatet är för blankpolerat och man kan inte avgöra hur mycket tekniken format ljudet.
Men live är det en annan sak. Då inser man hur otroligt skicklig varje medlem av kvintetten är och hur sammansvetsade de är musikaliskt.
Men så har de ju gett över två tusen konserter sen de gav sig in i a capella-branschen för drygt tjugo år sedan.
Namnet hämtades från The Real Book, en notbok med samlade jazzstandards och den som en gång har bläddrat i den har insett att jazzvärlden inte har så många banbrytande poeter.
Tyvärr är det också Real Groups problem. För någonstans mellan klockrena ackord och snortajta synkoper undrar jag vad budskapet är. Vad är det man vill berätta för sina lyssnare? Det är trevligt och tryggt men väcker inga starkare känslor.
Det svenska materialet sticker ut positivt, men numera skriver man nästan bara på engelska. Det är synd, för medan en av inspirationskällorna, vokalgruppen Take 6, hittat sin plats i gospeln och det kristna budskapet känns det som att Real Group fortfarande letar efter någonting att säga.
Men musikaliskt och showmässigt är det aldrig den minsta tvekan. "It don’t mean a thing" låter som ett galopperande storband, Micke B Tretows fantastiska "Den makalösa manicken" orsakar unisona skrattsalvor från publiken och när det blir dags för den egna ordlösa hymnen Gøta är det så galet vackert att jag blir tolv år igen och kommer på mig själv med att gapandes förundras över att den mänskliga rösten verkas så fullständigt gränslös.
Så jobbar vi med nyheter