Videon är inte längre tillgänglig
12:00
Uppladdningen har börjat. Om sju och en halv timme ska MSSK Piteå ta sig an Modo i Riksserien. Men resan till Örnsköldsvik är lång och förberedelserna viktiga.
Den ena spelaren efter den andra kliver in i omklädningsrummet i LF Arena för att hämta sin utrustning. Utanför huvudéntren står bussen och väntar på dem.
Sophie Johansson och Melinda Olsson är bland de första spelarna på plats i ishallen.
”Tre klubbor!”, säger Melinda Olsson till materialförvaltaren Mikael Carlsson som packar klubbor i ett stort fodral på golvet.
– Det är psykologiskt. Jag har alltid haft tre klubbor, förklarar Olsson. En använder jag i powerplay, den är lite mjukare och ger ett bättre skott. En annan har jag om det blir straffar, och så har jag en klubba när jag spelar (övriga situationer).
Sophie Johansson och Melinda Olsson är nästan klara medan några tjejer fortfarande inte dykt upp. Jessica Wellborg lär komma sist, misstänker dem.
– Hon är alltid sist. Alla andra kan vara klara när hon kommer innan bussen går, säger Sophie Johansson och skrattar.
Den här gången kommer dock Wellborg i god tid. Hon är snabb på att packa trunken, men erkänner att hon oftast är sist till bussen.
– Ja, oftast. Ibland kan det bero på jobb men jag hinner alltid i sista sekund.
Jobb och studier kombinerat med ishockeykarriärer, det är verkligheten som tjejerna i Riksserien lever i. Vid sidan om ishockeyn jobbar Jessica Wellborg som målare, att hon har sin pappa som arbetsgivare underlättar ibland.
– Han är en snäll chef. Det är vissa måndagar som kan vara svåra, då kanske man ska stiga upp halv sex på morgonen efter att man kommit hem sent efter match. Jag bor i Svensbyn, så det är en bit att köra till stan också och man vill vara i god tid till jobbet.
12:30
Så har hennes vardag sett ut länge. Wellborg är 24 år och har spelat i MSSK Piteås A-lag i snart tio år. Hon tillhör truppens mest rutinerade spelare.
Läget är inte alltid optimalt varken för henne eller många andra spelare i Sveriges högsta serie på damsidan. Men det går, om man är envis och älskar ishockey.
– Jag kommer att fortsätta så länge kroppen håller, säger Wellborg samtidigt som bussen lämnar LF Arena.
Längre fram i bussen sitter My Jonsson. Hon befinner sig i ett tidigare skede av karriären, som 18-åring har hon redan upptäckt svårigheterna med att kombinera ishockey och studier.
Hon läser ekonomi på Strömbackaskolan, sista året. Tidigt i morgon ska hon skriva prov, och hon lär inte vara hemma förrän klockan tre på natten.
Det här är hennes första resa med MSSK Piteå den här säsongen. Hon åker med som en av tre extraspelare i truppen. Tidigare har hon varit utlånad till Clemensnäs i division 1.
– Det är bra att det finns så att jag får spela matcher och träna, menar Jonsson.
Hon har tränat med MSSK Piteå samtidigt som hon varit utlånad, men tränar också med Clemensnäs när det finns tid.
– Jag försöker åka dit någon gång i veckan i alla fall, men det är svårt när man går skola.
Tuffa scheman och små resurser, tjejerna har en del att stå ut med. Nyligen har dessutom Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, hotat med att inte skicka Damkronorna till OS i Sotji i februari.
SOK tycker inte att de svenska damerna är fysiskt förberedda, trots att de kvalat in till mästerskapet och borde ha chans på medalj.
Damhockeyn har länge tampats med fördomar, något som MSSK Piteås Emma Eliasson fortfarande kan märka.
– Det blir bättre och bättre, eller man har lärt sig att leva med det. Det kan märkas i kommentarer på Aftonbladets hemsida, säger hon.
Där tyckte 47 procent av läsarna att Sveriges damer inte borde få delta i OS.
– Det känns ju inte så kul. Men det finns många som är mer insatta och skriver positiva saker också.
13:05
Spelarna i MSSK Piteå låter sig inte distraheras och visar proffsighet rakt igenom. Humöret är på topp samtidigt som bussen närmar sig Skellefteå. Längst fram sker resans första kafferep mellan ett par av spelarna och ledarna.
– Det är det viktigaste som händer på hela resan, säger Sophie Johansson.
Sett till milantalet är det här lagets kortaste resa på säsongen. Ofast är det flyg som gäller. När det ska åkas buss kan det behövas olika sätt att fördriva tiden på.
Några gör skolarbete, andra lyssnar på musik. Vissa tittar på film via bussens två teve-apparater, en fram och en bak. Lisa Ekberg är filmansvarig den här gången.
– Normalt sköter Ida Boman det där. Men jag brukar ta med mig några filmer eftersom att andra kan glömma ibland, förklarar hon.
Själva tittandet överlåter hon däremot till andra. Hon har oftast andra saker för sig.
– Jag brukar vara duktig på att sova, säger hon och ler.
I Umeå stannar laget och äter. Ledarna har förbeställt mat för en bra uppladdning, den här gången kyckling och ris.
16:16
Efter att ha fyllt på depåerna lämnar laget Umeå för den sista sträckan mot Örnsköldsvik. Det blir tyst i bussen, många lägger sig och vilar inför matchen.
– Nu är alla fokuserade, säger Melinda Olsson.
Hon sitter längst fram, extra laddad inför matchen. Hon gick hockeygymnasiet i Ö-vik och har spelat med Modo tidigare.
– Min bästa kompis, Tina Enström, spelar med dem. Det brukar bli några skratt när vi möts i tekningarna.
Båda är centrar i sina respektive lag. Bara några mil återstår när Melinda Olsson får ett SMS – från Tina Enström.
”Sötaste syrran. Ses snart, teken (tekningen) är våran. Love you.”
Nu är det på gång. Emma Eliasson ser till att väcka de som sover med ett godkänt sångframförande i mikrofonen.
17:45
Laget kommer fram till Fjällräven Center. Huvudtränaren Fredrik Glader håller matchgenomgång innan uppvärmningen.
”Vi har ingen press, Modo har allt att förlora. Vi måste vara noggranna att värdera när vi ska spela enkelt och när vi ska vara kreativa”, hörs han bland annat säga.
Men spelet i den första perioden, särskilt de första tio minuterna, blir allt annat än enligt planerna.
Laget hamnar i underläge 1–3. Under pausen yttrar sig några av de mer rutinerade spelarna i omklädningsrummet. Jessica Wellborg är en av dem, men hon är inte den som pratar mest i laget vanligtvis.
– Fredrik Glader sköter det mesta snacket, annars pratar nog alla ungefär lika mycket, säger hon.
Spelet blir klart bättre i den andra och tredje perioden, men MSSK Piteå förlorar till slut med 2–4 (Rebecca Stenberg och Kristin Andersson gjorde målen).
22:30
Spelarna kliver in i bussen för hemresa, besvikna över förlusten och inledningen, men nöjda över hur de reste sig i matchen. Det bådar gott inför helgens möten borta mot AIK och Brynäs.
På vägen hem står en lastbil med halva lasten i diket mellan Umeå och Skellefteå.
Den här gången hade laget tur med vädret, andra resor kan vara värre. Mörker, isiga vägar, hårda vindar och snöfall är några saker man kan utsättas för när man färdas mellan matcherna i Riksserien. Hittills har man klarat sig undan skräckfärder den här säsongen.
– Men jag tror inte att någon bryr sig, säger Jessica Wellborg. Kanske lite om det är väldigt halkigt på vägen, men vi har bra chaufförer (den här gången Jan Pettersson) så det känns tryggt när man åker.
Klockan närmar sig 03.00 på natten när bussen rullar in på LF Arena. Efter en lång dag släpar spelarna utrustningen till omklädningsrummet.
För några av de yngsta spelarna slutade den här resan utan istid.
– Men det hade jag inte räknat med att få heller. Men det är ändå roligt att följa med laget, säger My Jonsson.
Spelarna skyndar hem för att sova, många ska stiga upp igen om bara några timmar för skola och arbete. Och att somna efter match är inte alltid helt enkelt.
– Visst ligger man ibland och tänker på matchen och vad man hade kunnat göra bättre. Det tar alltid en stund att somna, säger Jessica Wellborg.
Den här gången kan spelarna i alla fall lägga sig med gott samvete. Trots förlust åkte man hem med en positiv känsla i bussen. Dessutom inledde man snabbt en ny match – mot den bakre teven vars bild fladdrade när tjejerna försökte se film.
Det blev en lång kamp. Låt oss säga att den slutade oavgjord.