Om Luleåfödde Holmström kan berättas att han åren 1929-1945 var verksam som folkskollärare i Hemmingsmark. Dessförinnan hade han en tid varit verksam i Byske.
Under sin tid i Hortlax kommun var Ture Holmström kommunfullmäktiges ordförande i många år, Han var även ledamot och vice ordförande i pensionsnämnden, ordförande i hälsovårdsnämnden och ledamot av kommunalnämnden.
För skytterörelsen lade han även ned ett intresserat arbete. När Hemvärnet organiserades 1940 inom Hortlax blev han utsedd till hemvärnschef. Han var också under vistelsen i Hortlax fackligt verksam för lärarna och satt även med i förbundsstyrelsen.
Efter många år som lärare i Hortlaxområdet flyttade Holmström till Luleå och var sedan början av 1950-talet rektor i Gammelstad. Han avled 1986.
Bland sina efterlämnade noteringar om Hemmingsmarks by finns historien om soldaten Anders Örn som deltog i två fälttåg, det ena mot norrmännen och sedan under finska kriget 1808-1809 och som Holmström betecknar som en ”rå och blodtörstig sälle”.
Ture Holmström har noterat att när soldaterna efter väl förrättat värv var på hemväg från kriget sändes några bönder från Hemmingsmark för att hämta hem sina rotesoldater som då befann sig i Kalix. Det var soldaterna Anders Örn och Olov Kämpe.
Den sistnämnde hade drabbats av ”fältsjukan” och blev kommenderad att stanna kvar, men hade så stark hemlängtan att han sin sjukdom försökte följa bakom de övriga.
– Då skall Anders Örn ha gått tillbaka från sällskapet och gjort processen kort med sin kamrat. När han kom tillbaka till de övriga lär han ha sagt: ”Nu tror jag inte vi behöver vänta på honom längre”, skriver Holmström i sina anteckningar.
Kämpe hördes heller aldrig av.
Holmström har nedtecknat en del om soldaterna och ryssens vistelse i Hemmingsmark.
Han skriver bland annat:
– En gång tågade kompaniet genom en intagen finsk stad. Örn lade då märke till en ryss som siktade på honom från ett fönster. Örn kröp ihop på motsatta sidan av gatan och väntade sedan att skottet skulle smälla och han själv sluta sitt jordiska fälttåg. Ryssens skott klickade. Då lade Örn an och sköt ryssen.
När freden slöts fanns en del kringströvande ryssar kvar i landet på väg norrut från Sävar och Ratan. En av dem kom en dag till Hemmingsmark och gick in i en bagarstuga där kvinnor höll på att baka.
Två av byns rotesoldater samt en person kallad Hermansgubben fick reda på saken och begav sig till bagarstugan.
Ryssen tiggde brödsmulor att stilla sin hunger med. När männen nalkades varnade kvinnorna ryssen och gömde honom under bakbordet. Han blev dock framdragen, släpad till Sågselet i ån där han kastades ut i vattnet.
Enligt berättelsen simmade ryssen i land, tiggde och bad och kysste de tre männens fötter för att få behålla livet, men hans öde var beseglat. Åter kastades han ut . En gran, som växte på stranden fälldes över honom.
Den dränkte ryssen togs upp och grävdes ned i en grusbacke som sedan kallades för Ryssknabben.
Före sin död hann dock ryssen spå de tre Hemmingsmarksborna en onaturlig död.
Och i sinom tid gick spådomen också i uppfyllelse. En ruttnade bort i spetälska, en frös ihjäl strax norr om byn efter en stadsresa. Den tredje drunknad i en vak i Stensjön på hemväg, efter ett besök i Piteå.
Rotehållarna underhöll tre torp, Efter rotehållningens upphörande behölls namne Kämperoten, Silverroten och Örnroten.
När Holmström skrev ned sina anteckningar om Hemmingsmark fanns endast Silvertorpet kvar och nyttjades av Johan Andersson som sommarstuga.
Örnstugan flyttades till Sandtjälen och ägdes då av Ferdinand Lundgren.
Holmström konstaterar vidare att Hemmingsmarksborna, särskilt kvinnorna, kände skräck för de svartskäggiga ryska männen. Han berättar att hustrun till Johan Andersson kröp under härbret när de kom. Där höll hennes son Johan Anderson- Viklund på att få se dagens ljus. Men ryssarna drog vidare och barnet föddes inne i stugan.
En tid kom fler ryssar, som tiggde bröd och träffade då bland annat på ”Madam Andersson”.
Hon visade på den lilla på armen. En ryss tog då den lille på armen medan hon hämtade bröd.
– Man kommer att tänka på Kulneff i Runebergs dikt, den barske krigaren som inte gjorde barnen någon skada, skriver Ture Holmström.
En gång tog ryssarna en ko från en ladugård i Sandtjälen, slaktade och tog med den som proviant. Men aldrig hörde man talas om att de utförde sådana bestialiska dåd som byns egna indelta soldater utförde, slutar Ture Holmström sin berättelse.