Skådespelarna gör sig i ordning för att inta scenen. Tjejerna krånglar sig in i stora kjolar, blusar och broscher, medan killarna bär skjorta och väst.
– När vi sen ska spela upp det här får ni tänka på att de inte hade så flashiga bh:ar på den tiden”, säger teaterledaren Ulrica Andersson, regissör och manusförfattare, och syftar på de något genomskinliga, vita blusarna. Så sätts musiken igång – en dov och sorglig melodi som är vanlig vid uttåg under begravning. Det är till dessa toner som publiken sedan ska tåga in, för att både åhörarna och skådespelarna ska komma in i den rätta stämningen.
Locka yngre till museet
För det är en ganska sorglig historia som väntar, där en lam kvinna dör i sitt rum på grund av branden. Händelsen är, liksom många andra i pjäsen, autentiska.
– Vi spelar verkliga personer. De som överlevde fick komma hit till sessionssalen för att bli förhörda och våra repliker är baserade på protokollen som fördes vid de förhören, förklarar sextonåriga Julia Johansson, som spelar en av sjuksköterskorna i teatern som är ett lokalt samarbete mellan Piteå Museum och Folkets Hus förening.
– Man vill helt enkelt locka yngre människor till museet, säger ”kokerskan” Linnea Wiklund, femton år. Det är delvis därför föreställningarna äger rum i museet, men det har förstås även ett rent symboliskt värde, eftersom det var just här karaktärerna befann sig.
– För hundra år sedan stod personen jag spelar just här, och nu står jag också här, det är gode mäktigt, säger Julia.
Svårt men meningsfullt
Arbetet inför föreställningarna har till stor del bestått av att diskutera kring hur det var på den tiden och hur man reagerar inför en sådan situation som pjäsen kretsar kring, för att komma in i rätt känsla. Ungdomarna har även fått besöka Piteå vandrarhem, som står där Piteå lasarett en gång stod.
– Det har varit svårt, men ändå meningsfullt, eftersom man har en uppgift att föra vidare någons historia, menar ungdomarna.
– Själva agerandet har också varit utmanande. Tidigare har vi bara spelat barn-teatrar med ganska överdrivna roller. Nu är det inte lika skämtsamt och man kan liksom inte snubbla och sedan skämta bort det, menar Sofia Lundström som i teateruppsättningen spelar sjuksköterska.
Spåren finns kvar
Även pjäsens budskap är av meningsfull karaktär, vilket titeln viskar om: Att finnas kvar.
– Det vi vill säga är att man alltid lämnar kvar spår efter sin död. Man färgar alltid av sig på sin omgivning, säger Sofia.
– Som en liten jordgubbsfläck på en vit kavaj som aldrig går bort! Fyller femton åriga Per Risberg (”gosse” i pjäsen) i med ett skratt.
Regnbågsteatern har i veckan hållit två skolföreställningar och en allmän.
Nästa lördag, den 16/11, spelas den sista föreställningen upp klockan 13.00.