En öring kan också vara lycka

Lätt dis och en föraning om regn i luften. Det är varmt och vi svettas under vadarna när vi banar oss fram genom riset. Lite mer vatten än vanligt och de små biflödena är strida. Det som normalt är vatten till knäna kräver nu tungan rätt i mun när de ska passeras.
Svettigt, som sagt, men promenaden ger oss möjlighet att fiska av den lilla strömmen från "fel" sida. Ett byte till torr t-shirt från den medhavda ryggsäcken kommer väl till pass och vi sätter oss ner och studerar vattnet. Vakfritt, men sträckan känns lovande. Hasse går en bit neråt och jag söker mig upp till blankstryckan ovanför forsnacken. Efter bara några kast hugger en öring aggressivt precis ovanför nacken. Löslinan dras ut och flugspöet bågnar. Kicken är enorm, men jag håller mig lugn och känner av fisken. Jag förstår att den är hyfsad, om än inte jättestor. Hasse assisterar med håven och efter några minuter är den bärgad. Vågen stannar på 1,9 kg och det är kanske ingen drömfisk, men upplevelsen är magnifik och jag vill nog hävda att i det ögonblicket är jag genuint lycklig.

Vi fiskar vidare och jag ser en storöring vaka ljudligt, men den är inte intresserad av min svarta streamer. Jag går nedanför forsen och fiskar av ett ställe där Dan tidigare fått en fin öring på 3,6 kg. Jag nöter en bra stund och så säger det pang. Attacken är våldsam och det är ingen tvekan om att öringen är stor. Några sekunder senare är tafsen av.
Tafsbrott är aldrig kul, men det beror nästan alltid på felaktiga manövrar eller bristfällig materialkontroll. Självfallet borde jag ha kollat tafsen och knutit om flugan efter den första öringen, men det glömdes bort. Slarv, slarv, slarv.

Jag kan inte påstå att fiskesäsongen har varit fantastisk, inte heller att jag fått flera stora fiskar. Faktum är att den nyss nämnda öringen är den enda av någorlunda storlek. Skillnad det mot storfiskarna som landat åtskilliga fina öringar i Arjeplogsströmmarna.
Ett par fiskedagar före midsommar bjöd dock på en härlig harrfest. I Vaukaströmmen var harren helt galen i ett litet haröra med guldskalle. Runt 25 harrar i storlek 3-6 hekto på ett par timmar. (Samtliga utom två matfiskar fick friheten).
Samtidigt fiskade min envise kompis torrt och fick nöja sig med en och annan pinne, men dag två tog han emot ett haröra och kunde nöjt landa harrar kring åtta hekto. Yes, det märkliga var att harrarna överlag var större dag två.

Helikoptertrippen från Vuoggatjålme till Ruonajokk sista veckan i augusti var tänkt att bli en storslagen fiskeavslutning, men maken till lite vatten har sällan skådats och fisket var uselt. Lägg till hård vind och 30 timmars regn i sträck.
Men någon nöd gick det inte på oss. Den uppspända presenningen skyddade oss från vätan och ett tålmodigt vedsamlande före regnet tryggade brasan båda kvällarna. Där satt vi och mådde och lyssnade på anekdoter från så väl den lilla fiskvärlden som den stora omvärlden. Ett par av herrarna i sällskapet tillhör kategorin sanslöst underhållande historieberättare. Som vi skrattade.

För övrigt måste de vansinniga planerna på ett minikraftverk i Arjeplog stoppas. Förhoppningsvis förstår beslutsfattarna att de sitter på en guldskatt - sportfisket.