Under många år var Sven Dahlberg chefredaktör för Piteå-Tidningen. En person som var respekterad över partigränserna. Han beklädde många politiska uppdrag och hade makt och inflytande. Dahlberg var initiativrik på många områden. Samtidigt var han den typ av person som inte släppte människor in på livet.
Under en lunchrast i oktober 1961 dog han formligen på sin post, 57 år gammal.
Sven Dahlberg hade sina rötter i Luleå och engagerade sig tidigt i politiken och inom SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet där han så småningom blev ledare för distriktet.
Till Piteå och Piteå-Tidningen kom Dahlberg 1929 för att 1930 bli redaktionssekreterare. 1937 tog han över som chefredaktör och ansvarig utgivare efter Axel Bengtsson, som då blev heltidsengagerad i kommunalpolitiken.
1934 valdes Sven Dahlberg in som ledamot i stadsfullmäktige, där han åren 1939–1954 beklädde ordförandeskapet för att sistnämnda år få kliva åt sidan sedan hans företrädare på chefredaktörsposten, Axel Bengtsson, gjort politisk comeback efter några år ute i kylan.
Under en tid var han ordförande i stadsfullmäktiges beredningsutskott, ordförande i hamndirektionen, civilförsvarsnämnden, polisnämnden, familjebidragsnämnden och styrelsen för socialbyrån samt mångårig ledamot av folkskolestyrelsen.
Dahlberg tillhörde även direktionen och beredningsnämnden vid Piteå lasarett, var vice ordförande i Luleå systembolags styrelse, ledamot av Strömbacka verkstadsskolas styrelse och sedan 1940 huvudman i Piteå sparbank, där han ofta ledde huvudmannasammanträdena.
Sven Dahlberg tillhörde också landstinget under en följd av år och var dessutom ledamot av en del nämnder och styrelser som sorterade under landstinget.
Inom socialdemokratiska partidistriktet togs hans krafter och kunnighet i anspråk för olika uppdrag, bland annat som ledamot av partidistriktets styrelse och verkställande utskott.
Vid 1954 års val fick den socialdemokratiska Bengtsson-gruppen i majoritet i stadsfullmäktige och Dahlberg-falangen reducerades till några få ledamöter. Dahlberg fick då uppleva personliga motgångar på det lokalpolitiska planet och fann sig sedan tillrätta som nyhets- och tidningsman.
Det berättas att Sven Dahlberg som publicist höll styvt på den hederliga regeln, att det som skulle tryckas för och läsas av en större allmänhet skulle vara sanning, en moralisk ledstjärna av hög kvalitet.
Vidare berättas att Dahlberg var en känslomänniska som kunde engagera sig hur djupt som helst för en sak, som han ansåg värd att slåss för. Detta kom inte minst till uttryck på hans sätt att leda Piteå-Tidningen men även också många gånger när det gällde ståndpunktstagande i frågor som rörde samhällslivet och vilka han i egenskap av uppslagsrik och effektivt arbetade kommunalman hade att handlägga. Medkänsla med och förståelse för dem som hade det svårt i livet framträdde vid många tillfällen under tiden. En humanistisk och sant mänsklig livssyn blev hans livsvandrings signatur.
När Dahlberg tyckte att det krävdes kunde han vara mycket tuff i den politiska debatten men samtidigt kamratlig, en person man kunde prata öppet med och utan omskrivningar. En person som också hade förmåga att genom friska och skämtsamma inpass lätta upp stämningen.
Den 27 oktober 1961 sade Dahlberg farväl till tidningsvärlden, politiken och livet.