En ny erfarenhet i föräldraskapet
Den första att trilla ner i sjukdomens värld var familjens pappa. När vi efter den magsjukeattacken blåst faran över och Siris morfar hälsade på kräktes hon i hans knä. Sedan följde fem timmar med spyhink och vaktande förälder. Hur öm blir man inte i hjärtat när man stryker en kind som tappat all färg och när man har en liten som tappert ber om "lite lite cola". För att inte tala om hur alert man blir vid minsta lilla rapning eller rörelse.
Den kvällen, när det lugnat ner sig och vår flicka äntligen fick vila lite satt jag och min man på hennes sängkant. Jag sa till honom att jag mådde dåligt och tyckte så synd om vårt barn och då är det ändå bara magsjuka vi pratar om. Hur överlever man om ens barn blir sjuk på allvar. Hur hanterar man smärtan. Hur? Och han svarade att man överlever, för att man måste.
I söndags tillbringade jag och Siri några stilla eftermiddagstimmar vid vårt gamla vackerslitna slagbord. Jag sydde raksöm i linnetyg och hon ritade och målade och klippte och tejpade i omgångar. För första gången ritade hon en historia. Fingrarna fint runt tuschpennan, en nogsamt konstruerad liten cirkel. "Mormor". Sedan en till cirkel, "mormors Janne". Sedan blev det en Siricirkel och morfar blev en prick. Drastiskt förändrades tekniken och hon ritade kraftfulla sträck över morfar. "Kräks. Siri kräks morfars knä!" berättar hon för mig och nickar, lillgammalt.
Så utövar vi den enklaste sortens bildterapi medan Leonard Cohen sjunger för oss i bakgrunden.
På förskolan slår magsjukan hårt. Över natten är fyra ur personalen däckade och dagen efter det är det en vikare och några vikarievikarier på plats. Samt fyra barn. Så blir magsjuke-epidemi en ny erfarenhet i föräldraskapet.
Samma dag som jag skrivit stycket ovan, om sjukdomar och elände, öppnar jag ett brev när jag är hemma på lunch. Det handlar om cancer. Kvinnlig cancer. Det är helt nytt för mig, att jag som kvinna kan försäkra mig. Får jag som försäkrad bröst- eller underlivscancer betalas först ett engångsbelopp ut och efter det en summa pengar varje månad i ett år.
För att jag ska få möjlighet att ge min kropp och själ tid och för att jag ska stå bättre rustad inför framtiden. För att kunna gå ner i arbetstid. För att få vård som stärker mina chanser. Så står det. Och där står jag. Med vinterskorna på och känner ett sting av oro. Jag är i målgruppen. Jag, med en alltför omfattande cancerhistoria på båda sidor i släkten. Jag tänker på de som borde finnas i min vardag, men som inte längre gör det. Det känns obehagligt att företaget anspelar på min oro. Hela lunchen tänker jag på det, medan jag äter, dricker kaffe och pysslar om vår sjuka hund.
När jag väntade Siri anlände en del reklam som handlade om att jag som blivande mamma kunde försäkra barnet redan medan det låg i magen. Kanske var jag mer rationell då, men det berörde mig inte alls. Kanske får jag rationalisera nu med. För hur mycket jag än försäkrar mig, kan jag tyvärr inte få några garantier för att inte bli drabbad.
Så jobbar vi med nyheter