En livehund man blir biten av

Konsert: Bo Kaspers OrkesterPlats: Anderstorpssalen i Skellefteå, torsdag kvällPublik: 500 personerLängd: Drygt två timmarE KONsert

Piteå2006-12-01 00:00
Först en kort resume: Bo Kaspers Orkester är ett band i ständig förändring, ibland med små steg och ibland med stora. Först från husband i tv till vad de elakaste kritikerna gärna kallar småputtrig middagsjazz.

Sedan via dysterbossa till soulfunk av amerikanskt snitt, varefter det knakade i bandets fogar och Bosse tog sig ett friår för att släppa soloskivan "Skåne".

Det senaste steget är det största och modigaste man tagit och med "Hund" har bandet gjort helt om och satsat på rak rock utan krusiduller. Istället för orgel och piano får synthar dominera ljudbilden och band som Teddybears och Kent är numera bättre referenser än Curtis Mayfield och Stan Getz.

Frågan är om man har modet att ta klivet även live och svaret är tveklöst ja. Och nej.



För å ena sidan spelar man tio av de elva låtarna från nya skivan och rockar även till en del gammalt material, med varierande resultat.

Å andra sidan har man sprängt in ett långt akustiskt set i mitten av konserten och har med sig de fantastiska och jazzorienterade musikerna Peter Asplund på trumpet och gitarristerna Robert Östlund och Ola Gustavsson. Det är egentligen bara Per "Ruskträsk" Johansson på sax som saknas för att göra dagen fulländad.

Det medges att jag är ett ganska puritanskt BKO-fan, att jag tycker om det fyndiga berättandet mer än de nya, svårare texterna och att jag hellre hör Mats Schubert glänsa med sin Hammond än med blippande synthslingor. Ändå tvingas jag efter ett tag kapitulera och erkänna mig biten och besegrad - en bra låt är alltid en bra låt. Vill jag klänga mig kvar vid Bo Kaspers Orkester från förr finns det alltid en förstklassigt svängande live-dvd att ta till och genren som bandet hade patent på är ju nu ledig för andra förmågor att ta över.



Fantastiskt bra: Peter Asplund och ljusshowen, men jag tycker synd om stackaren som betalar elräkningen.

Riktigt bra: Det infernaliska jammandet på "Människor som ingen vill se" och "Undantag" med Schubertska kromatiska utsvävningar på piano.

Inte fullt så bra: Var är livespontaniteten i de nya låtarna? Är hunden fast i produktionens koppel?

Inte bra alls: "Svårt att säga nej" fungerar inte i synthskrud.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om