Hela Sveriges Jerry sjunger helt okej och jag kan inte påstå att bandet låter dåligt, men den där sista skjutsen av rock ‘n’ roll-upplopp - den som skapade lyckokänsla i bänkraderna på den välregisserade "Live ’n’ jive"-showen - uteblir den här gången, trots de patenterat ryckiga rörelserna, de festliga grimaserna och förstås handen bakom örat. Bitvis känns det som om vår vän Fernström och det blåsmättade sjumannabandet harvar sig fram utan större finess.
Inför en entusiastisk publik balanseras det mellan rutinerat och rutinmässigt. Efter en onödigt ljummen öppning med "Nadine" och "Kansas city" vrids värmen upp med "Wild little Willy" i rapp tappning som får artisten att utbrista sitt karaktäristiska "rackenråol", sedan bär det vidare, från klassiskt raggarstuk till New Orleans-inpirerat.
Bland de många standardrockarna känns verkligen poppigare signaturnummer som "Did I tell you" och "Who’s gonna follow you home" som befriare. Och så den välsignade "I can jive" ("Ajkän jajv" även kallad) som alltid kommunicerar direkt med neandertals-jaget och engagerar på ett anmärkningsvärt sätt. Vilken låt!
Jag uppskattar Jerry Williams som scenartist och visst backar han han upp epitetet kung när han är som bäst. Succeåret 2001 gav han Piteborna en strålande krogshow på vårkanten för att sedan återvända till gatufesten med en lika imponerande konsertföreställning. Den här kvällen når han inte de höjderna.