En kväll med spontaniteten i högsätet
Konsert: Py Bäckman & Dan Hylander samt Sanna CarlstedtPlats: Krokodil, PiteåLängd: En timme och 34 minuter respektive 50 minuterPublik: 120 personer (utsålt)EKONSERT
Sanna Carlstedt är en artist som väldigt många svenskar vill ha. De vet bara inte om det än. Hjärtat är lika stort som rösten och det vill inte säga lite. Hennes kraftfulla, hesa pipa sitter som handsken på den musik hon gör. Med värme, humor och väl synlig lust att underhålla vinner hon en hel del nya fans denna kväll.
Uppbackad av basisten Daniel Berg sjunger hon sina egna visor, ibland med rockigt anslag, alltid med intensitet och närvaro. Att "Ett glas vin" (som hon förresten sjöng för Göran Persson på sossarnas valvaka efter valförlusten) och "Önskelistan" är riktigt bra viskonst visste jag redan, men flera nya låtar - framför allt en grym, folktonsklädd visa om en spelemans jordeliv och himlafärd - får mig att längta efter nästa platta.
Mellansnacket är ett kapitel för sig. Hon lyckas både hota med spö (när en besökares mobiltelefon ringer för andra gången) och utbrista att huset känns så full av kärlek att alla borde klä av sig, men här finns allvar också.
Carlstedt avrundar med "en sann historia från Katrineholm", en ögonvittnesskildring om en man som har sex med sin bil. Det blir en rätt så, ehh, ekivok historia, men Carlstedt kommer undan med det också, innan hon lämnar scenen till publikens jubel.
Jag säger så här: vissa har det, andra inte.
Dan Hylander och Py Bäckman var två figurer i periferin under min uppväxt. Visst var jag lite "avis" på kompisen Daniel som träffat dem på Pite Havsbad och fått deras autografer, men jag tyckte att "The final countdown" smällde högre än "Skuggor i skymningen". Ett klassiskt radarpar inom svensk rock är de, hur som helst. Den här gången helt på egen hand och med en känsla av "vi kör så får vi se hur det går" som genomsyrar många av låtarna, utan att det nödvändigtvis är av ondo.
De bjuder på klassiker som "Svart kaffe", "Jag lever", "Farväl till Katalonien" och nämnda "Skuggor i skymningen", några fina stunder från Py Bäckmans aktuella album "När mörkret faller" och, för Hylanders del, en otippad tyngdpunkt på material han skrivit för Totta Näslunds räkning.
Humöret tycks gott och det skojas med blandad framgång om ålder, tv-fenomen och kvällstidningsreportrar.
Musikaliskt är det lika uppsluppet, men formatet blir för enformigt. Kompansvaret vilar på Hylanders gitarr (och till viss del munspel från Bäckman). Den ska driva låtarna framåt, sätta färg och ge viktig rytmisk underdelning och det räcker inte riktigt. Det här är ju bra låtskrivare och det finns gott om potential, inte minst i den för Näslunds räkning översatta "Always on my mind" med härligt knarrande värme från de båda rösterna. Tänk en basist, en extra gitarrist och lite enkelt slagverksskrammel. Mmm, hade kunnat bli en läcker countryhistoria.
För mig känns det här framträdandet mer som "kul att ni är här" än "wow, vad bra". Jag hoppas på återbesök med bandsättning.
Så jobbar vi med nyheter