En härlig revansch för Sundström
Konsert: Stefan SundströmPlats: Krokodil, PiteåLängd: En timme och 41 minuter (+ 31 minuters uppvärmning av Nina Ramsby och Martin Hederos)Publik: 120 personer (Tokfullt)E KONSERT
Desto mer angenämt med en tajt sal fylld till bristningsgränsen med fans. Sundström backas upp av en grym kvintett vars mångsidighet ger full frihet för arrangemangen. Här blandas gospel, visa, rockballad, latinsväng och tvättäkta Stones-gung à la "Sympathy for the devil". Martin Hederos (Soundtrack of our lives) är en fantom både på att lira rockpiano och att få allsköns orglar att låta helt rätt. Robert "Strängen" Dahlqvist (Hellacopters) är en smakfull Les Paul-kille med underbart "häng". Allra bäst i solot till "Låt dom gå" - sprakande elektriskt.
Men det är Nina Ramsby som sticker ut mest. Hon spelar en rad blåsinstrument, hänger på sig basen om så behövs, skramlar med rytminstrument och adderar en sångmässig dimension ovanpå den patenterade Sundströmska "gapigheten" som för övrigt är mer nyanserad än vanligt.
Lokalen pryds för kvällen av ett litet skynke med texten "Stoppa högern" och ett bauta-stort föreställande sommarängen med betande kor från omslaget till senaste albumet "Fabler från Bällingebro". Repertoaren är dock en blandning av lite gammalt, en hel del från senare plattor samt ett par Allan Edwall-nummer. 20 låtar totalt, med utropstecken som den hårdsvängande "Onda barn", en riktigt "groovy" "Stilla blå liten rök" och "Nån har slagit upp ett hål". Klurigheterna i nya visan "Dyrt att vara fattiglapp" är också kul. Däremot hade jag gärna bytt bort trista "Pillerthriller" mot lysande gospeln "Om jag kommer upp till Jesus".
I texterna hinner han avverka moderniteter som My space, digitalboxar och TV 4:s "Förkväll" och uppsluppenheten mellan låtarna för oss från Bullerbyn till läkemedelsjättarna. Detta naturbarn är svårt att inte älska.
Måste förstås nämna Ramsbys och Hederos egen avdelning. Ett smartare sätt att åka som förband får man leta efter. Under en halvtimme får vi smakprov från deras båda album "Visorna" och (nya)
"Jazzen". Duons minimalistiska välljud känns innerligt, personligt och Ramsby kommunicerar med publiken på ett hjärtligt och alldeles eget sätt.
Tredje fjärdedelen av Avdelning Sundström blir aningen långsam, men på det hela taget svänger det så att det känns hela vägen upp i pinnstolen. Om Sundström ville ha revansch på Piteå efter sommarens malplacerade tältgig fick han det med råge denna kväll.
Så jobbar vi med nyheter