En fattig pensionär
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Fabriksarbetat, vårdat, huggit, städat och så där.
Går och tänker på det jag gjort och jag svär.
Jag är fattig arbetslös, och jag tuggar mitt snus.
Och när lörda’n kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Med dem som makten haver, ingen annan förstås.
Sen, på sönda’n, städar ensamma mamman som bäst.
Den enda dagen då det passar som mest.
Söndagkväll den får ej bli så sen.
För på måndag allaredan, börjar knoget igen.
Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går på min fabrik, jag städar och sår.
Jag kör mina lastbilar och jag lyfter min lön.
Garvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.
Står där, fattig medborgare invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte strejka, demonstrera och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.
Men, då säger Herren: Fattig medborgare, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig medborgare, är Du välkommen här.
Därför, fattig medborgare, skall Du vara mig när.
Åh, jag, fattig medborgare står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig medborgare, nu får Du vila ut.
Så jobbar vi med nyheter