En envis läkare gjorde Piteå lasarett berömt

UNIK VÅRD. Det fanns en tid när Piteå lasarett var bäst utrustat av alla lasarett norr om Stockholm. Detta tack vare den envise och skicklige överläkaren Robert Ivarsson. En respirator för konstgjord andning, på mekanisk väg, gjorde Piteå lasarett berömt.

Piteå2007-05-30 00:00
I mitten av 1930-talet brottades sjukvården med barnförlamning, eller polio, en allvarlig infektionssjukdom som drabbade olika hårt. En del fick bara en lättare släng av snuva medan andra fick andningsförlamning och dog. Det var för övrigt på 1930-talet som en vändning kom i och med att respiratorerna gjorde sitt intåg i vården och där Stockholm, med sina stora sjukhus, hade den förstklassiga utrustningen.

Tack vare överläkare Robert Ivarsson (1893-1970) fick också Piteå tillgång till den nya märkliga apparaten för konstgjord andning. Piteå var faktiskt en tid ensamt norr om Stockholm att förfoga över den nya apparaturen. Anskaffandet av utrustningen gjorde för övrigt lasarettet berömt.

Fick låna respirator

Det var i samband med ett barnförlamningsfall i Pitebygden, vilket medfört en partiell andningsförlamning hos patienten, som sjukhusläkaren Robert Ivarsson ansåg att krafttag borde till. Han konstaterade att om andningsförlamningen blivit total hade patienten gått en säker död till mötes. Patienten klarade sig dessbättre genom att förlamningen stannade innan hela andningsmuskulaturen drabbats.

Ivarsson skred till verket och undersökte vilka möjligheter det fanns att förbättra utrustningen vid lasarettet i händelse att det en dag skulle komma in en poliopatient med fullständig andningsförlamning, den då vanligaste dödsorsaken då det gällde polio.

Robert Ivarsson vände sig då bland annat till instrumentfirman Stilles i Stockholm och lyckades - utifrån de fall han relaterade till och som drabbat Pitebygden - få låna en av sju respiratorer av system Sahlin som fanns i landet. Det gjorde han utan att fråga sjukhusdirektionen om lov.

En ingenjör skickades till Piteå för att montera utrustningen. Det berättas att apparaten drevs av likström och att Piteå då hade växelström i det elektriska nätet. Med en likriktare kunde växelströmmen ändras till likström.

I lasarettets källare monterades apparaturen upp och där ordnades även med mottagning av drabbade.

Patienten lades upp på en bädd, över dennes bröst och över mellangärdet lades sedan en stor huv som i sin tur förbands med respiratorn. Strömmen slöts och sedan pressades en stark luftström mot bröstet på patienten för att i nästa ögonblick genom vakuum "suga upp" bröstet så att lungorna fylldes med frisk luft.

Polis skingrade nyfikna

Budet gick sedan över Sverige att Piteå hade en respirator och den förste patienten flögs från Sollefteå.

Detta då den enda apparat som stod till buds i Stockholm var upptagen. På grund av dåligt väder tog det 12 timmar för flygambulansen att nå Piteå. Patienten avled dock senare, men inte till följd av andningsproblem. Läkarna klargjorde att dödsorsaken handlade om "en förgiftning av hjärtat, som vållats av infektionsgifter". Nästa transport blev från Umeå, med en 11-årig flicka i ett öppet militärplan. Inte heller hennes liv kunde räddas.

Varje flygning blev ett stort publikt arrangemang och sjukvårdspersonalen hade svårt att ta sig fram när hundratals personer samlades runt flygambulansen. Polis tvingades ingripa för att vid varje landning skingra nyfikna.

Det skulle sedan bli ytterligare flygningar innan epidemisjukhuset i Umeå beslutades sig för att anskaffa en respirator och Piteå därmed avlastades.

Ny sövningsmetod

Överläkare Ivarsson klargjorde att apparaten var av stor betydelse för Piteå lasarett även för behandling av andra fall än barnförlamning. Han såg respiratorn som ett hjälpmedel för personer som drabbats av lunginflammation och andra sjukdomar som påverkade andningsorganen. Ävenså betonade Ivarsson betydelsen av respiratorn för att förhindra komplikationer i andningsorganen på nyopererade.

I mitten av 1930-talet hade nämligen Robert Ivarsson börjat använda en ny sövningsmetod vid operationer, en metod som i olikhet med den förut använda etern inte ledde till kväljningar, kräkningar och andra obehagliga symptom vid uppvaknandet. Metoden kallade avertinnarkos och sågs som betydligt lugnare för patienterna. Patienten låg i sömn cirka fyra timmar efter operationen. Ivarsson såg med detta en risk att lunginflammation kunde bli följden av den under så pass lång tid nedsatta andningen. Genom att föra nyopererade, som riskerade lunginflammation, från operationssalen till respiratorn ansåg han att patienterna skulle utsättas för mindre risker genom att apparaten sörjde för en ordentlig luftning av lungorna.

Sjukhusdirektionen godkände för övrigt att Ivarsson på eget bevåg hyrt apparaten. Detta intill kommande landsting då det skulle äskas medel för att få köpa apparaten till lasarettet i Piteå, till ett pris av 5 500 kronor.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om