”Nej men, jag undrade just vart du höll hus”, säger någon trots att jag är på plats nästan en halvtimme innan dagens start.
Jag får ganska snart klart för mig att kutymen är en annan än den jag är van vid. Innan var jag av den konstiga uppfattningen att man sover så länge man bara kan och anländer när sekundvisaren slår prick.
Uppdukning i salen
I omklädningsrummet byts det om till blå engångskläder och gröna träskor, innan det är dags för tvättritualen vi så många gånger fått bevittna i Grey’s Anatomy.
Först en gång med tvål, sen ännu en, sen handsprit, mycket handsprit.
Därefter träffar jag operationssköterskan Kristina Danielsson Engström i operationssalen. Det är dags för vad som bland personalen kallas för att ”duka upp” den första operationen.
För oss oinvigda betyder det att förbereda inför ingreppet, att packa upp alla sterila verktyg och se till så att ingenting fattas. Kristina får hjälp av en undersköterska för att inte behöva ta i verktygen med osterila händer.
Efteråt är det kafferast, i väntan på att operationen ska börja. Det pratas om det där programmet som gick på TV igår, det skämtas om mediciner som man borde och inte borde ta och branden på avdelning 25 kommenteras.
– Det brukar egentligen vara mycket värre än så här. Vi kan prata om allt från sex till månlandningen, skämtar sköterskan Helena Olovsson.
På operationsavdelningen på Piteå Älvdals sjukhus finns fem operationssalar i bruk. Idag är det tretton ingrepp inplanerade, och det är snart dags för det första. Om jag behöver använda toaletten rekommenderas jag att göra det nu, vilket jag gör. Två gånger.
Arbete i team
– Som operationssköterska planerar man inför operationen, man ser till att alla instrument som behövs finns på plats, och jag kan även läsa på om ingreppet innan. I arbetet ingår också mycket patientkontakt, vi ser helt enkelt till att patienterna mår bra. Under själva operationen är det vi som ser till att allt sker sterilt, har koll på att handskar är hela och att fokus hela tiden ligger på patientens bästa, förklarar Kristina Danielsson Engström.
Med henne i salen finns en undersköterska, en operatör (i detta fall en ortoped), en narkossköterska och narkosläkare, och just att arbeta i lag är en av fördelarna enligt Kristina.
Lärdomar från operationen
Ut ur operationssalen är det kanske framför allt två saker jag tar med mig. Den första är upptäckten att ett lår kan se ut som ett månlandskap när man ser på det med ultraljud.
Den andra är insikten att det är mycket man inte får se i Grey’s Anatomy.
Till exempel att förberedelserna inför operationen nästan tar lika lång tid som ingreppet självt – dropp ska stickas, EKG-elektroder sätts på plats, en blockad görs för att förhindra att patienten har ont efter uppvaknandet, för att nämna några delar.
– Det är viktigt att tänka sig in i patienternas situation. Det här är ju inte vardag för dem, det är det för oss, säger narkossköterskan, och jag inser att det går att applicera på exakt allt i hela livet.
Mycket patientkontakt
För operationssköterskan Kristina har detta varit vardag i femton år. Hon jobbade först som sjuksköterska på olika avdelningar i tio års tid innan hon bestämde sig för att vidareutbilda sig.
– Jag fastnade för jobbet för att man jobbar med en patient i taget, det är alltid en person i största fokus. Mycket handlar också om teknik och apparatur, det är jag intresserad av. Dessutom är en dag ingen annan lik, vi roterar mycket på de flesta arbetsuppgifterna. Vi opererar både knän, höfter, fötter och händer.
Själv hoppas Kristina att fler vill bli operationssjuksköterskor, och skratten från personalrummet och månlandskapen i människobenen får mig att hålla med om att det nog inte är en särskilt dum idé.