En bortglömd pionjär inom arbetarrörelsen
När fackförenings- och partipionjären Johan Anton Berglund i Bergsviken slöt sina ögon för gott, efter hårda jordiska kampår, gjorde han det ungefär med Salomos predikares ord: Så länge man lever, skall man hoppas. Men Berglunds hopp låg dock inte på det andliga planet.
I fjol gick demonstrationståget från fackligt och politiskt historisk mark i Storfors, där Johan Anton Berglund, som en av de främsta pionjärerna i bygden, var med att lägga grunden för bygdens arbetarrörelse.
Foto: Sanna Eriksson
Han var inte mer än 41 år när han gick ur tiden 1918. Som offrade allt för saken och som inte tänkte på äreposter och välbetalda platser, snarare drabbad av förföljelser i sitt arbete för mänskliga rättigheter.
På barrikaderna
Han stred på barrikaderna i hopp om att få andra med sig för att omdana och skapa ett nytt samhälle. Med hänförelse och energi kom han med i arbetet 1905 och storstrejkåret 1909 blev för honom och många andra i bygden den tändande gnistan. På Berglunds initiativ bilades ett antal fackföreningar bland sågverks-, stuveri- och hamnarbetarna. Storstrejkåret blev han för övrigt vald som ombud till LO-kongressen av en valkrets som bestod av sågverksdistrikten i Piteå, Skellefteå och Umeå. Under storstrejken var han även en tid ombudsman inte bara för Såverksarbetarna utan även för LO, där uppgiften var att samordna och inspirera Piteå- och Skellefteådistrikten med ett 20-tal sågverk i konflikt. När det kämpades inom socialdemokratin efter partisplittringen 1917 och en stor del av socialdemokratin i Norrbotten accepterade de revolutionära ropen från Moskva svek inte J A Berglund. Han såg till att arbetarna i Storfors, ingående i Pite älvdals arbetarekommun, inte gick över till vänstersocialisterna.
Eldig själ
Berglund blev på grund av sitt organisatoriska arbete sedd med oblida ögon av arbetsgivarna som i fackföreningarna såg något förkastligt. Berglund förlorade också ganska snart sin anställning vid Storfors sågverk och vid de övriga sågverken i bygden stängdes dörrarna för honom.
Även inom det kommunala och politiska livet var J A Berglund en stimulerande talare, fylld av idéer och stridsmod. Vid kommunalstämmorna i Öjebyn höjde han gärna sin röst, och alltid förande arbetarnas talan.
Det berättas att han inte väjde för några hinder. Då och då sköt han över målet, och därför fick han inte den uppslutning som i bland skulle ha behövts. Oförskräckt och utan baktanke förfäktade han dock sin mening. Berglund var inte något strateg men en kämpe och som inte var rädd för att dela ut svidande hugg mot motståndarna.
Den eldiga själen med sin slagkraft bröts dock ned av sjukdom och fick under sin sista tid uppleva fattigdom, men närde dock in till slutet en säker förhoppning att socialdemokratin skulle föra arbetarna upp till bättre villkor och en tydligare ställning i samhället
När han dog efterlämnade han makan Josefina samt barnen Svea, Sigurd, Simon, Göta och Lilly. Det fanns ytterligare en son i familjen, Per-Erik född 1916 och död 1917.
Så jobbar vi med nyheter