En blek uppföljare

POP/R&B. För att pröva min uppfattning om nya Beyonce-plattan sätter jag mig och lyssnar på mina Destiny’s Child-plattor. Och visst, även om gruppen inte alltid höll för album-formatet så fanns det goda ideer och riktigt farliga hookar i sådant som "Independent women part one", "Soldier" och "Bills, bills, bills". Det är dit Beyonce behöver hitta tillbaka. Materialet på hennes andra soloalbum bleknar i jämförelse. Samarbetet med pojkvännen Jay-Z i "Deja vu", är en lyckad, blåskryddad, gungig sak. Grooviga, fint sångarrangerade "Suga mama" och "Check on it" är helt okej och märkligt harmoniserade "Freakum dress" är monoton på ett fräckt sätt. Där har det mesta positiva sagts om den här plattan, för trots goda intentioner i produktionen är den ganska tråkig. Mycket känns tjatigt utan att gripa tag och framför allt har man glömt det viktigaste av allt: riktigt bra låtar.

Kanske tar modeskapandet för mycket energi från musiken?

En blek uppföljare

BeyonceB’ day(Columbia/Sony BMG)PP