Piteå-Tidningen träffade Emma första gången år 2000 hemma på Klumgatan i Piteå. Då var hon fyra år och gav sin tumörsjuka docka sprutor och god omvårdnad.
Vi har träffats förr, jag och Emma Björnfot. År 2000 närmare bestämt.
Då var Emma 4 år. Hon låg på en matta under ett bord hemma hos föräldrarna på Klumgatan i Piteå och lekte med sin docka Julia som var sjuk.
Med van hand tog hon fram en plastspruta ur doktorsväskan och gav Julia en injektion.
Dockan hade en jättestor tumör i magen, lekte Emma. Precis samma cancer som hon själv hade drabbats av redan som tvååring.
Idag har drygt två decennier passerat. Emma Björnfot har blivit 26 år och bor numer i Stockholm där hon arbetar som specialistsjuksköterska vid barnonkologen på Karolinska sjukhuset.
– Det är en avdelning renodlat för barn med cancer, från nyfödda upp till 18 år. Det är ett väldigt givande och meningsfullt jobb, säger hon när vi träffas i solen ute i gräset på PT:s picknickfilt.
Emma har semester. Hon gästar föräldrahemmet på Djupviken med sambon och laddar för att äta surströmming till lunch.
Emma Björnfot bläddrar i föräldrarnas fotoalbum där hennes svåra resa som cancersjuk tvååring dokumenterats.
Som fyraåring hade alla Emmas dockor cancer. De blev föremål för sprutor, blodbyten, dropp och cellgifter. Behandlingen var snarlik den Emma själv hade tvingats utstå sedan tumören upptäckts i hennes mage när hon var två år.
Tumören var stor som en grapefrukt och med så omfattande förgreningar att den bedömdes omöjlig att operera bort.
Att hon då som fyraåring fortfarande var vid liv betraktades av hennes föräldrar Niklas och Lotta samt hela vårdexpertisen som ett unikum.
Emma kollar på gamla foton där hon som tvååring kämpade för sitt liv på Karolinska i Stockholm, samma sjukhus där hon jobbar idag som 26-årig specialistsjuksköterska.
– Nu som vuxen, som utbildad specialistsjuksköterska och involverad i cancersjukvården, har jag fördjupat mig i den behandling jag själv gick igenom som barn, säger Emma.
– Jag har beställt och läst alla tillgängliga journalkopior, av egenintresse givetvis över all medicinsk behandling, men också för att få svar på en rad funderingar kring följdverkningar som jag har drabbats av genom åren.
En tumör stor som en fullmogen grapefrukt hittades i Emmas mage när hon var två år och hon gavs små chanser att överleva.
Det var i samband med en vanlig magsjuka 1998 som den smärtsamma sanningen uppdagades för familjen Björnfot. Emma var drygt två år då, lillasyster Ida elva månader. Mamma, pappa och lillasyster repade sig efter hand från magsjukan – men inte Emma.
Hon blev sämre och sämre, och när föräldrarna upptäckte att hon kräktes upp blod accelererade oron drastiskt. Transport ordnades till länssjukhuset i Boden där ett batteri av prover ordinerades liksom ultraljud och datortomografi. Efter bara två timmar fick föräldrarna chockbeskedet:
Emma har cancer!
"Jag känner igen flera fall av den cancer som jag själv drabbades av som liten", säger Emma Björnfot, specialistsjuksköterska på barnonkologen vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.
– Jag var för liten för att minnas några detaljer från den tiden. Däremot har säkert min sjukdom och allt runt omkring präglat och påverkat mitt val av utbildning och yrke, säger Emma och kisar mot solen.
– Tidigt i livet tog jag beslut om att jobba med barn. Och att plugga till sjuksköterska har absolut att göra med det jag varit med om under min uppväxt, menar hon.
Utredningen av tvååriga Emma avslöjade en stor tumör i bukhålan. Hon var illa däran och det bestämdes omgående att hon och mamma Lotta skulle transporteras med helikopter till Regionsjukhuset i Umeå.
Bland Emmas närmaste rådde stor förtvivlan. Själv var hon knappt kontaktbar i den stunden.
I Umeå bedömdes Emmas chanser att överleva som minimala. Läkarna befarade att hon bara hade timmar kvar att leva, max någon dag.
Emma Björnfot bläddrar i föräldrarnas fotoalbum där hennes svåra resa som cancersjuk tvååring dokumenterats.
Emmas tumör hade ätit sig djupt in i flera inre organ, bland annat i bukspottskörteln. Svulsten hade förgreningar upp i bröstbenet. Stora blodkärl och senor passerade genom den tumör som var stor som en fullmogen grapefrukt.
Emma var vid det laget medvetslös. Hon kräktes blod och förlorade blod via avföringen. Cellgifter, dropp och blodtransfusioner sattes in. Under en hel månad pågick mardrömmen. Visserligen fick Emma tillbaka medvetandet men blödningarna ville inte upphöra.
Till slut togs det beslut om operation även om utgången betraktades som oviss. Det fanns ingen annan utväg. Operationen genomfördes på Karolinska i Solna; sjukhuset där Emma jobbar idag. Redan före ingreppet betraktades hon som ett medicinskt unikum eftersom hennes cancer, ”neuroblastom”, oundvikligt brukade leda till döden.
Bara två år gammal drabbades Emma Björnfot av cancer och balanserade länge på en skör tråd mellan liv och död. Men hon överlevde och nu, som vuxen, har hon utbildat sig till specialistsjuksköterska för att jobba på Karolinska sjukhuset i Stockholm med cancersjuka barn.
– Jag har själv mött snarlika fall i jobbet, även om spännvidden av olika cancersjukdomar är stor. En del barn här befinner sig i början av sin behandling, en del är i livets slutskede.
– Jobbet är tufft men ger mycket mer än vad det tar. Även om barn är dödssjuka är dom så levande ändå, säger Emma.
– Jag är noga med att hålla isär min egen cancer med det jag gör på jobbet. Någon gång har jag pratat med barn och föräldrar om min egen resa, men bara i undantagsfall och när det har känts rätt.
Under en tolv timmar lång operation avlägsnades en tredjedel av tumören som hängde i klasar inne i Emmas buk. Delar av tolvfingertarmen togs bort, liksom halva bukspottskörteln. Gallväggar byttes ut och tarmar drogs om.
Men ingenting hjälpte. Till slut gav läkarna i princip upp. Efter flera månaders kamp pausades all adekvat behandling.
Men trots att vårdinsatsen trappades ned började Emmas fysiska status att gradvis förbättras vilket noterades av en lika häpen som glad omgivning.
Emma kollar på gamla foton där hon som tvååring kämpade för sitt liv på Karolinska i Stockholm, samma sjukhus där hon idag jobbar som 26-årig specialistsjuksköterska.
– Det är alltid en balansgång hur mycket behandling man ska sätta in. Att tillföra för stora doser cellgifter eller strålning kan ge alla möjliga negativa följdverkningar för överlevande barn senare i livet, säger Emma.
– Forskningen går hela tiden framåt och idag finns behandlingsmetoder som inte existerade för två decennier sedan när jag var sjuk.
Efter flera månaders vistelse i Umeå fick Emma återvända hem till Piteå, avmagrad och utmärglad. Förmågan att gå fick hon lära sig på nytt.
Allt eftersom skingrades den akuta oron och i små doser kunde vardagen så sakta återvända till familjen på Klumgatan.
– Genom åren har jag haft stora återkommande problem med inre blödningar, utan att läkarna kunnat härleda blödningskällan. Jag har gjort oräkneliga sjukhusbesök för att tillföras blod på grund av sjunkande blodvärden och extrem trötthet.
Emma Björnfot bläddrar i föräldrarnas fotoalbum där hennes svåra resa som cancersjuk tvååring dokumenterats.
En omfattande utredning vidtog 2017. Teorin var att problemen utgick från mjälten som opererades bort senare samma år.
– Efter det har det varit lugnt. Blödningarna upphörde, blodvärdet stabiliserades, krafterna återvände och jag kunde fullfölja studierna och plugga vidare till specialistsjuksköterska.
– Helt frisk blir jag aldrig. Delar av tumören är ju kvar men jag reflekterar inte så mycket över det.
– Min sjukdom har påverkat min familj mycket. Vi har blivit väldigt tajta, pratar alltid öppet om alla förändringar. Vi månar om varandra men lever i stort ändå ganska normala liv, konstaterar Emma Björnfot.