Emelie hittade vägen ut ur anorexian

Det har varit jobbiga år för Emelie och hennes familj. Nu känner hon att hon äntligen är på väg åt rätt håll, på väg att bli fri. Efter år av samtal på BUP, upprepade vistelser på barnpsykakuten i Sunderbyn och på dagvården blev hennes räddning till slut MHE-kliniken i Mora.
Emelie tror att om hon inte fått komma till Mora hade hon i dag mått väldigt dåligt, lika dåligt som vid de tillfällen hon blivit inlagd på avdelning 45, en akut barn- och ungdomspsykiatrisk avdelning i Sunderbyn med sex platser och hela Norrbotten som upptagningsområde.
Många som mår dåligt
Emelie har varit inlagd där fyra gånger. Som längst har hon legat inlagd fyra månader.
- Det har varit jobbigt. Där samlas ju unga från hela länet med olika psykiska problem, många mår jättedåligt och man mår själv sämre av att se alla som mår dåligt, berättar Emelie som i höstas efter eget initiativ fick chansen att åka till det privata behandlingshemmet i Mora.
- Det var en helt ny värld som öppnades, en enorm skillnad, jag blev plötsligt behandlad som en människa och inte som en person med ätstörningar och fick lära mig skillnaden på att bli frisk och att bli fri, berättar Emelie som känner ilska över att den vård som finns i Norrbotten för barn och unga med ätstörningar har så stora brister.
Ätande anorektiker
- Det finns egentligen ingenting här uppe, i bästa fall kan man få lära sig att äta, så att man i alla fall inte svälter ihjäl, men man har ändå tankarna och ångesten kvar, man blir en "ätande anorektiker". Det är klart man till slut får återfall och får börja om från början igen, hela tiden, menar hon.
I Mora koncentreras mycket av behandlingen på att utbilda patienterna i kostkunskap och om vilken betydelse kosten har för kroppen.
- Nu när jag vet så mycket mer så är jag snarare rädd att äta för lite så att kroppens förbränning avstannar.
Hon upplever att kunskapen om ätstörningar på BUP är väldigt dålig.
- Och det är förstås svårt för dem att hjälpa utan tillräcklig kunskap.
Besviken
När Emelie fyllde 18 och fick börja gå på vuxenpsykiatrins dagvård, för att bland annat inta sina måltider, blev det en besvikelse.
- Jag hade hoppats på en förändring. Visst har de lite mer kunskap men annars var det ingen större skillnad mot BUP, säger Emelie som träffat många med anorexia från andra håll i landet som också är besviken på vad dagvården har att erbjuda.
- Man sitter där tillsammans och äter och det blir en tävling om vem som kan äta minst utan att någon i personalen märker det. Så fort någon slutar äta slutar också alla andra.
Går att bli fri
Via sin blogg har Emelie kommit i kontakt med många andra som drabbats av ätstörningar och i takt med att hon själv mår allt bättre vill hon ägna sig åt att hjälpa andra.
- Anorexia är inte en kronisk sjukdom, det går att bli frisk och bli fri och när man blir fri mår man mycket bättre än många som aldrig haft anorexia. Visst har jag fortfarande dåliga dagar men det går framåt och jag känner mig trygg, jag vet att det finns hjälp att få.