- Jag har aldrig intresserat mig för sånt som de andra killarna gör. Det är mest hockey och skoteråkning som är populärt. Och så råder ett machoideal där, som jag inte heller ville ta del av. Jag ställde mig lite utanför och började skriva musik, berättar han från Stockholm dit han flyttade i somras.
Spelar allt själv
Till en början hade han ett band, men det ansågs inte så ballt och någon publik var det heller inte tal om. Han flyttade till Luleå för att gå estetiska programmet.- Jag hade stora förhoppningar att hitta folk, men pop, den musik jag håller på med, var ingenting man skulle hålla på med. Antingen var det metalriff eller jazz. Man skulle vara så jävla säker på gitarr. Jag hade ingen lust att ge vika. Jag bestämde mig för att spela alla instrument själv.
"Kamikaze heart", som rymmer allt från sprittande rock till pianovals, har han dessutom producerat.
- Det är väldigt enkla låtar rent tekniskt. Att jag spelar allt själv är en bieffekt av att det inte fanns folk att spela med.
Apatin en fiende
För två år sedan fick han halsproblem och tillbringade långa perioder på sjukhus, en utvecklande tid för låtskrivandet.- Jag levde i ovisshet och till slut blev det en slags apati. Det är en grej jag slåss mycket mot - att inte känna någonting, att gå på tomgång. Det är någonting jag upplever att många andra gör.
- Jag skriver många låtar om att ta livet på allvar. Det är delvis en uppmaning till mig själv, att försöka att inte bara leva på rutin. I min låt "The anthem" sjunger jag "Life is for living, not for sleeping". Det kan tyckas banalt, men det är på stort allvar. Det är så jag vill leva.
- När jag gick i nian hade kompisarna så stora planer på vad de skulle göra. När jag kommer tillbaka och träffar dem har det stannat av. Det är en sån sak jag kritiserar.
Men du är ingen dysterkvist?
- Det är klart att det är många relationslåtar. Det finns en ärlighet i låtarna samtidigt som mitt eget hopp finns i det mesta. Jag tror på någonting större, att man kan ta del av någonting bättre. Vissa låtar är dystra, men jag hymlar aldrig med en känsla.
Bland de egna förebilderna finns Jakob Hellman, Smiths, Cure, Beatles, tidiga Magnus Uggla och på senare tid har han lyssnat på soundtrack till filmer som "Karate Kid" och "Rocky" .
Elmo beskriver sig som en känslomässigt stormig person. Han berättar att låten "Unbreakable" handlar om att stå på sig, men avbryter sig plötsligt.
- Såna här saker kan låta så enkla, men jag har aldrig varit intresserad av att gömma mig bakom flygmetaforer och konstiga harmonier. Det är naket.
Du har jämförts en del med Broder Daniel.
- Det är kompromisslösa band som inte ljuger. Sådan är jag också. Jag jämförs hellre med dem än med band jag aldrig förstått mig på.
Säker på kontraktet
Språngbrädan/länsresursen BD Pop blev hans biljett till ett skivkontrakt.- Jag gick dit med en skiva till dem. De tyckte att den var bra. Det var inte så oväntat för mig. Jag skrev ett skivkontrakt med dem. För mig var det mer en pusselbit som föll på plats. Jag var så jäkla säker på att jag skulle få skivkontrakt. Det kändes naturligt.
Samarbetet med BD Pop har betytt mycket. I somras tillbringade Elmo en månad i studion tillsammans med Luleåteknikern Stefan Sundström.
"Kamikaze heart" släpps av Bonnier. På fredag kväll har han releasefest i Luleå.
Varför heter skivan "Kamikaze heart"?
- Det är en bra beskrivning på hur jag är och försöker leva.
Men "kamikaze", det låter självmordsbenäget?
- Jag tror på att leva kompromisslöst, att inte väga för- och nackdelar mot varandra. Hittar man känslor ska man följa dem, sedan får man ta smällen när den kommer. Hjärtat före hjärnan.
Vad talar för att du ska lyckas?
- Att jag inte ljuger. Det finns så otroligt mycket artister som bara är produkter. De kommer in och försvinner utan att göra avtryck. Jag tror inte att min musik är för de största massorna, men de som lyssnar kommer att känna att det är på riktigt.