1973 var Ellen Larsson en vanlig medelsvensson, bosatt i Piteå, apoteksanställd, som åkte på semester med sin man Sture till Sri Lanka.
- Resmålet bestämdes mera av en tillfällighet, minns hon.
Två veckors rundresa på Sri Lanka blev dock ett omtumlande möte med fattigdom, umbäranden, svält och underutveckling.
- Jag blev oerhört tagen. Berörd. Där och då bestämde jag mig för att i någon mån göra en insats.
Ansökan om adoption
Tillbaka på hemmaplan beslöt paret att försöka adoptera och på eget bevåg togs kontakter med ett av de barnhem de hade besökt.
Tre år av återkommande skriftväxling följde. Sedan fick paret Larsson - med en veckas varsel - ordna fram alla giltiga papper och resa till Sri Lanka för att hämta Ann, 1,5 månad.
- Vi skaffade barn med en veckas "graviditet", skrattar Ellen.
Tre år senare var det dags igen. Maria adopterades. Och 1,5 år därefter, 1981, föddes parets biologiska son Erik.
Sjubarnsmor ihjälkörd
Parallellt med familjens tillväxt växte en allt starkare vilja att hjälpa utsatta barn i Sri Lanka.
- Utan uppbackning är ju många dömda till ett liv utan skolgång, med svält, droger och prostitution som följd.
Och hjälpinsatserna var fortfarande i sin linda då en trafikolycka bidrog till stor aktivitet.
- Mamman i en sjubarnsfamilj som jag hade lärt känna i Sri Lanka blev påkörd och dödad inför sina barn, ett till elva år gamla. Pappan var oförmögen att ta hand om dem och därför placerades de alla ut i olika barnhem.
Beskedet fick Ellen brevledes från en nunna, med underförstådd vädjan om hjälp.
45 barn får skolgång
- Jag aktiverade oss själva och mina närmaste som faddrar för samtliga barn. Via upparbetade personliga kontakter i Sri Lanka såg jag till att alla ekonomiska bidrag blev utportionerade fullt ut och i rätt tid.
Så har det fortsatt och numer berör fadderhjälpen totalt 45 barn.
- Varje fadder skänker i snitt 200 kronor per barn/månad, och tack vare det kan varje enskilt barn köpa en skoluniform som är ett krav för skolgång. Pengarna räcker också till böcker, skor, ryggsäck och till dagliga matpaket i brist på skolluncher.
Alternativet utan bidrag hade inneburit alfabetism och, som sagt, ett liv i misär och fattigdom.
- Det går inte att överskatta värdet av pengarna. Och varenda skänkt krona går oavkortat till barnen och de syften bidragen är ämnade för, garanterar Ellen Larsson.
Det finns även organisationer och "vanliga" privatpersoner som bidrar med pengar till Ellens hjälparbete.
Årlig avstämning
Varje år reser Ellen Larsson till Sri Lanka för att stämma av läget. Nyligen kom hon tillbaka efter en månads rundresa.
- Jag besöker vartenda ett av fadderbarnen på plats för att förvissa mig om att hjälpen kommer fram och fungerar. Då har jag också möjlighet att göra ytterligare riktade insatser.
Ellen understryker att hon själv betalar alla sina omkostnader för resor, boende, administration. Ingenting tas från skänkta medel - där varenda krona bokförs och kvitteras av mottagaren. Ett betrott äkta par och en lika pålitlig lärarinna är handplockade som mellanhänder.
- Visst, den här verksamheten kostar mig rätt stora utgifter men den tacksamhet och värme jag får tillbaka överskuggar alla utlägg.
Förutom fadderverksamheten är Ellen Larsson involverad som en av flera parter i fem olika barnhem, varav ett är specialiserat för döva barn.
- Det handlar mycket om att förse inrättningarna med både utrustning och pengar. Det kan handla om att laga ett tak, köpa in matvaror, fixa fram lampor. Jämfört med svenska mått är barnhemmen väldigt eftersatta.
Parallellt är Ellen även indirekt engagerad i en rad brunnsborrprojekt.
- Dricksvatten är ingen allmän egendom och på Sri Lanka kan det betyda skillnaden mellan liv och död, utveckling eller stagnation.
- På de platser där vi bidragit till brunnsbyggen har flera familjer byggt hus och bosatt sig.
- Det är fantastiskt att möta alla dessa varma, tacksamma leenden. Det är intäkter nog för allt jobb som följer i hjälpverksamhetens spår, säger Ellen Larsson, 68.