Emelie var 14 år när naturkatastrofen inträffade. Hon berättar via telefon från Thailand dit hon rest med några andra från det allsvenska fotbollslaget.
Hon är i Ao Nang, på samma ställe som hon var med familjen då tsunamin kom.
– Jag har varit här tidigare, jag har gått där jag sprang för mitt liv. Det kändes kortare då men efteråt visade det sig att vi sprungit flera kilometer, säger hon som efter katastrofen hunnit besöka Thailand flera gånger.
Tappade bort
Annandagen för tio år sedan var hon och andra barn i familjen ute och snorklade. Mamman var på andra sidan stranden och hon reagerade instinktivt när hon såg skum av en våg och förstod att hennes barn var i vattnet.
– Mamma sprang i full galopp och skrek i panik åt oss att komma upp ur vattnet, hon slet upp oss och sen sprang vi. Jag sprang in i skogen men eftersom vi var sju familjemedlemmar tappade vi bort varandra i villervallan.
Mamman skickade iväg Emelie bort, att springa längre in medan hon själv försökte finna Emelies lillebror. Emelie klättrade upp i en bungalow i träden, medan mamman fortsatte springa och leta sin son.
– Vi skrek och grät men klarade oss från att dras med när vågen kom eftersom vi satt i träden.
Lillebror borta
När den drog sig bort tog hon sig ner för att fortsätta springa längre in i skogen. Hon hörde sin mamma skrika sin lillebrors namn och hon tänkte att "han är borta".
Då, hördes en röst som skrek "mamma", det var lillebror som i panik sprungit tillbaka mot stranden när vågen kom. Men 11-åringen togs om hand av ett amerikanskt par som slet med honom högre upp in i skogen.
Tillsammans tog de sig högre upp, klättrade uppför en vass klippa utan att känna av sår och skador. Adrenalinet pumpade.
– Där satt ungefär 30 personer. En del skrek efter borttappade familjemedlemmar, andra var helt apatiska och alla var mer eller mindre i panik.
Ny jättevåg
Familjen ringde till Sverige. Där sov man fortfarande och hade inte hunnit nås av nyheterna om katastrofen. Då kom en man och skrek att "ni måste bort, det kommer en våg som är 30 meter hög".
– Den förra var ungefär 10 meter och en sån hög våg skulle ju gå över trädtopparna så vi fick panik igen.
Familjen tog sig ner från klippan och sprang för allt de var värda längre in, runt hela ön till en bergsplatå där många samlades.
– Vi tillbringade natten där under bar himmel, alla var mer eller mindre chockade, många hade skador och sår. Det var helt overkligt.
Flyktvägar
För den här familjen gick det bra, alla överlevde även om minnen tagit lång tid att bearbeta. Emelie har varit till Thailand flera gånger efter katastrofen, hon trivs i landet och händelsen har hon bearbetat på plats.
Hon har ingen oro för att något liknande ska hända igen.
– Nu finns en plan för vad man ska göra om det skulle hända. Tydliga flyktvägar är utmärkta och varningssystem larmar innan så man hinner sätta sig i säkerhet om ett undervattensskalv skulle inträffa. Jag kan njuta av landet och de snälla människorna.
Men på årsdagen är hon hemma i Piteå igen, julen ska tillbringas i familjens sköte.