Där har ni Veronica Maggios andra platta i ett nötskal. Ett käckt, fräckt och bitvis mycket bra stycke svensk popmusik. Veronica Maggio lyckas med sin röst och sin sång framkalla vibbar av både glamourtjej och en ljusblå romantiker som säkert skulle äga miljoner om tårar vore guld.
Man vet inte riktigt var man har henne och det skapar spänning.
Sedan den två år gamla debuten som bland annat gav henne en nykomlingsgrammis har hon bytt producent till pojkvännen Oskar "Kihlen" Linnros (från Snook) och bidrar själv med textförfattandet och melodimakeriet. Resultatet låter dyrare, drygare och genomgående bättre än debuten. Svårt smittande "Måndagsbarn" är helt enkelt en av årets singlar. Andra spår som trivs i det generöst utbyggda soundet är "Ingen kommer undan" och "Gammal sång".
Sedan är jag svag för den konceptuella helhetskänsla som kompletteras av hennes alltid läckra skivomslag. Inte fyra, men nästan.