Dunger sjunger så det smärtar
Konsert: Nicolai DungerPlats: KrokodilscenenLängd: Perfekt, om han fått ett extranummer ocksåPublik: Liten, kräsen och slölyssnandeE FOLKROCK
Nyss kommen från Markoolios knallpulverkalas kunde kontrasten inte vara större. I bänkraderna på Rådhustorget sitter en fåhövdad publik som till synes slölyssnar i brist på annat att göra. Avståndet mellan scen och publik känns oöverstigligt, ända tills några modiga själar vågar sig fram för att dansa.
Visst, Dunger är inte speciellt folklig och har inte varit med i Melodifestivalen men det hela känns märkligt. Behöver jag nämna att det inte klappas in till något extranummer.
Jag blundar och lyssnar. Njuter av att bara föras med till de mest oväntade musikaliska vrår. Kastas fram och tillbaka mellan sensuellt, vemodig Edith Södergran-lyrik och bombastiska rockutbrott.
Plötsligt tar Tim Buckleys ande plats i Dungers kropp och lämnar den igen med ett pulserande vibrato. Mannen är hal som en tvål. När man tror att man är nära att fånga in honom, sticker han iväg i motsatt riktning och lockar lyssnaren med sig. Kort sagt - det här är något av det mest spännande jag hör under årets festival.
Jag tittar på scenen. Där ser jag, förutom Nicolai själv, Johan Berthling från the Tiny, Mats Schubert från Bo Kaspers Orkester och den fantastiskt spännande sångerskan Ellen Molnia Andersson. Dessutom piteprofilerna Thomas Tjärnkvist på gitarr och Dan Abrahamsson vid trummorna. Här borde med andra ord vara smockat med publik. Hallå Pitebor, var var ni någonstans?
Så jobbar vi med nyheter