Dubbeln ger bästa upplevelsen
ANNA TERNHEIMSeparation road(Stockholm/Universal)PPP
"Somebody outside" måste vara en av de bättre debutplattor som spelats in i det här landet. Ternheim stack ut från den den stora mängden singer/songwriters med sin kombination av starka melodier och en hudnära kärvhet i uttrycket. Som grädde på moset en profilstark sångstil som kom till sin fulla rätt under de turneer som följde.
Uppföljaren "Separation road" har hon producerat tillsammans med Andreas Dahlbäck, mångsidig musiker som också är hennes manager. Här har kärvt blivit dramatiskt och känslan av vardagsrumsinspelning är utbytt en sonor miljö där varje litet "knirr" känns planerat. Det låter större, dyrare och stundtals mer episkt utan att för den skull dräpa helhetsintrycket. Den i alla avseenden (arrangemang, produktion, omslag) snyggt förpackade skivan når dock inte riktigt samma låtmässiga nivå som föregångaren. Visserligen är den jämn, men på föregångaren fanns tre, fyra låtar som nästan blåste mig av stolen och gjorde fyran till ett självklart betyg.
Några guldkorn finns dock på "Separation road". Jag talar exempelvis om den lätt hemsökta"Lovers dream" och "No sublte men" som är så skir att ljudet av själva ackordbytena blir avgörande för helheten. Frågan är dock vad det påklistrade Kent-introt gör på "Feels like sand".
Även den här gången släpps en generös, begränsad dubbelutgåva med "nakna" versioner (och alternativa omslagsbilder), en kul och väl genomförd ide. Det ska tilläggas att sju av elva spår är inte "versioner" utan helt andra låtar. Visst hör någon låt hemma i andrasorteringen, men här får lyssnaren uppleva Ternheims förnämliga röst i total närhet när de större arrangemangen skalats bort. Vilsam finlyssning och en blivande raritet som jag rekommenderar.
Så jobbar vi med nyheter