Drömmen om en vit jul
Det var knappast klimatförändringar Irving Berlin hade i åtanke när han skrev låten 1940, men i dag vilar någon slags ödets ironi över textraderna.
Berlin lär för övrigt ha förstått låtens slagkraft redan i skrivandets stund och konstaterat för sitt förlag att han lyckats med den bästa låt som någon någonsin skrivit.
"White christmas" sägs ju skämtsamt vara namnet på en drink, baserad på Explorer och Tippex, och vips förs mina yviga tankar till filmen "Den enfaldige mördaren" där Hans Alfredsons överjävlige fabrikör förser sin familj med fina klappar för att sedan låta dem se på medan han super bort kvällen - inte på Tippex-grogg, men ändå. En helt annan sorts vit jul önskar jag fabrikör Höglund och andra pappor och mammor med samma svåra törst. Julen är barnens högtid, heter det som bekant.
Vit jul är det som vanligt mitt i Aladdin-asken. Pärlnougat ligger alltid kvar när jag ätit färdigt. I år har ännu en förändring skett i favoritlådan. En intetsägande toffepralin har knuffat ut den oljiga personligheten Noisette. Avdelning: Det var bättre förr.
Och på tal om det. Brorsonen har precis fått "Kråkguldet" i födelsedagspresent. Han blev jublande glad. Just när jag höll på att tappa hoppet släpps den spännande julklassikern från 1969 om guldfyndigheter och bovar i en Bergslagsby på dvd.
Staffans guldklimp blir stulen och plötsligt är alla misstänkta. Till och med fröken. Stämningen är på rysarnivå och musiken smått fantastisk, inte minst Thorstein Bergmans "Balladen om kråkguldet" som avslutade varje avsnitt.
Samtidigt släpps även "Kullamannen" och "Huset Silfvercronas gåta".
Men nu måste väl de flesta gamla tv-succeerna ha nått de nostalgihungrande generationerna. "Linus på linjen"-boxen är förmodligen på gång när ni läser detta.
Några andra sena klapptips är eleganta pop-jazzplattan "Koop Islands" med svenska duon Koop, Sugababes hitspäckade samlingsskiva, pocketspänning av Camilla Läckberg och en dvd-låda med Hasse & Tages Svenska ord-filmer. (Där hade vi "Den enfaldige mördaren" igen.)
Annars kan du ju alltid köpa utsläppsrätter och lite regnskog.
Åter till "White christmas". Crosbys version är förstås klassikern. En legendarisk skivsucce i kolossalformat. Jag föredrar den dock i Frank Sinatras tappning. Sinatra är, typ, alltid rätt. Han har gjort flera insjungningar av låten, men frågan är om inte den tidigaste är bäst. Den inleds med kallt metallisk klockringning och en ung stjärna på uppåtgående som tycks sjunga "hwite" i stället för "white". Njutbart.
En fin högtid står för dörren och med den lite ledighet. Inte dumt. Jag ska se "Göta kanal 2" på bio, gå och bowla och käka lokalproducerad starksenap så det ryker ur öronen. Samt förundras, begrunda och kanske bläddra lite i Yrsa Stenius biografi om Jussi Björling. Oj, höga vuxenpoäng på det där!
En synnerligen god jul önskar jag dig. Dröm att den blir vit.
Så jobbar vi med nyheter