Dramatiskt tillbud på drivande badmadrass

räddades. Josefin Fägnell, 11, och en jämnårig kamrat var nära bli två nya offer i drunkningsstatistiken när de drev iväg ut mot havs på en madrass under en baddag på Gläntan i Piteå. I sista sekund dök hjältarna upp!

Piteå2006-07-13 00:00
Jan Westerberg
Det är med märkbar darr på stämman, tårstänk i ögonen som mamma Veronica Fägnell beskriver skräcken, paniken, vanmakten som spred sig sekundsnabbt när flickorna i vattnet på sina badleksaker blåste längre och längre ut från havsbadets strand.<br /><br />- Jag var fullständigt maktlös. Det gick så fort och jag blev så rädd att jag trodde hjärtat skulle stanna, berättar hon.<br /><br /><h3>Badleksaker</h3>Allt började under en solig, varm vistelse på Gläntans havsbad i Piteå dit Veronica Fägnell hade sökt sig med fem barn mellan 11 och 13 år.<br /><br />Tre av barnen var hennes egna, däribland Josefin, 11, som var i lag med en jämnårig kompis.<br /><br />- Flickorna var snabbt ute i vattnet. De skrattade, nojsade och plaskade omkring på en mindre uppblåsbar madrass och en badring, och jag höll noga koll på dem.<br /><br />Men under ett kort ögonblick, när övriga barn på stranden pockade på utdelning av vattenmelon, vände Veronica bort blicken. Strax därpå insåg hon att flickorna i vattnet hade hamnat onödigt långt ut från strandkanten.<br /><br />- Jag gick ner för att ropa in dem. Då upptäckte jag det var två andra barn, med exakt likadana flytleksaker i samma färger.<br /><br /><h3>Viftade och skrek</h3>Ännu längre ut, på betydligt djupare vatten - där drev Josefin och hennes kamrat omkring.<br /><br />- Jag sprang ut tills vattnet nådde jämns med hakan och skrek allt vad jag orkade, men barnen varken hörde eller såg mina vilt viftande armar. Istället drev de bara längre och längre ut. Och om vartannat ramlade de av madrassen och badringen som var allt annat än tät.<br /><br />-  Efter ett tag tyckte vi att vi var väldigt långt ut, berättar Josefin Fägnell.<br /><br />- Vi försökte sparka i vattnet för att komma in mot land. Men vi blev jättetrötta och det var ingen ide för strömmen var för stark.<br /><br />- Det är klart att vi blev rädda. Det var läskigt.<br /><br />Den hårt prövade modern hade aldrig, förhindrad av en gammal axelskada, någon chans att simma ut mot flickorna. Och på stranden fanns varken livbåt eller livboj.<br /><br />- Nu var de flera hundra meter ut på djupt vatten, bara hjälpligt simkunniga och helt oförmögna att orka simma in mot land.<br /><br /><h3>Avgörande sekunder</h3>I vild panik rusade mamma Veronica upp mot stranden.<br /><br />En man kom springade mot Veronica. Han hade förstått allvaret och ropade till sig en kamrat. Tillsammans sprang trion mot en mindre plastbåt en bit bort efter stranden.<br /><br />- Det fanns aldrig tid att fråga om lov. Båten hade motor men ingen bensin. Däremot fanns det åror.<br /><br />- Vid det laget drev barnen mellan 500 och 800 meter ut i vattnet. Männen satte sig vid varsin årtull, fattade varsin åra och rodde för brinnande livet. Det kändes som om varje sekund var avgörande. Hade flickorna hamnat under vattnet tror jag aldrig vi hade hittat dem.<br /><br /><h3>Vill tacka</h3>Den "kapade" räddningsbåten hann fram i tid.<br /><br />Flickorna fiskades upp, hjältarna kunde andas ut och chocken förbyttes i glädje.<br /><br />Och när ekipaget styrde in mot land kunde räddningstjänsten och ambulanspersonal - som hade larmats till platsen - bara glatt konstatera dramats lyckliga utgång.<br /><br />- I den turbulens som uppstod hann jag aldrig tacka hjältarna, de två männen. Förhoppningsvis läser de tidningen och tar kontakt, hälsar Veronica Fägnell.<br /><br />- Jag är också ägaren av den röda plastbåten evigt tacksam för lånet.<br /><br />Livbåten och livbojen hittade PT under gårdagen dolt långt inne i skogen, 200 meter från stranden. Mera om det i artikeln nedan.<br /><br /><br /><br />
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!