Dramatik i timmerskogen

Det finns talrika notiser från livet i timmerskogen och längs flottledernas i de gulnade tidningsläggen, vilka bland annat berättar att skogsarbetarjobben förr i världen inte var någon dans på rosor. En decemberdag 1898 utspelade sig en dramatisk händelse i skogen i Arjeplogstrakten, som slutade med att en 25-årig man från Pite-Långnäs avled.

Piteå2017-09-25 13:07

Det var ytterst nära att också en broder till den avlidne fått sätta livet till. Förutsättningarna att komma under snabb vård var nämligen inte de bästa.

50-årige Jonas Magnus Lundberg, från Pite-Långnäs hade tagit två söner med sig, utrustade med timmersvans och yxa. För att under vintern försöka dryga ut försörjningen för familjen. Hur de tog sig till Arjeplog och till den obebodda trakten, utan tillstymmelse till väg, där de skulle slå sig ner och få sin avverkningsförtjänst framgår inte. Till ett jobb med slit nästan dygnet runt, dåligt betalt, si och så med maten och dragig koja att sova i. Där väntade en hård verklighet med ett utpräglat slitgöra. Kosten bestod säkerligen till större delen av fläsk, palt och ”slobben” gjorda på mjöl. Palten kunde man ha nedfrusen i snödrivan.

Hela vintersäsongen skulle de vistas i skogarna i Arjeplog, där det inte var tänkbart med några resor hem över helgerna. De tre Långnäsborna kom till arbetsplatsen tre veckor före jul.

Förmodligen skedde transporten från Långnäs med häst och släde samt delvis till fots och med skidor.

Det första som Jonas Magnus Lundberg och hans två söner fick göra var att uppföra en timmerkoja för att få tak över huvudet. På britsarna las som underlag granris som underlag för fällar och bussaronger.

När kojan var någorlunda klar gav de tre sig tillsammans ut i skogen. Sida vid sida skulle far och söner kämpa på och med valkiga händer gripa tag kring kådiga yxskaft och fatta timmersvans.

Under vistelsen i timmerskogen hann de tillsammans hugga bortåt 900 träd. De skulle sedan, det saknade nämligen häst, dra timret till närmste vattendrag. Ett arbete som tvärt måste avbrytas. Sonen Ernst Brynolf insjuknade nämligen i maginflammation och den andre sonen i lunginflammation. Sönerna blev mycket medtagna och helt oförmögna till arbete.

I tidningarna kan man läsa om hur dåliga kommunikationer ställde till det för de som drabbats av sjukdom och de strapatser som upplevdes av att transportera sjuka personer i väglöst land.

Situationen i timmerkojan blev kritisk. Därifrån och till närmast bebodda trakter, Arvidsjaur, var det bortåt tio mil. Där läkare och apotek fanns att tillgå. Hem till Långnäs var det heller inte tänkbart att bege sig. Dit var det 20 mil.

Om inte fadern hade lyckats hålla sig frisk hade sannolikt alla, om de inte kommit under vård, fått dö i timmerkojan utan att bli upptäckta.

Jonas Magnus Lundberg befann sig i en förtvivlad situation. Han gav sig ut för att söka få fatt i någon som kunde ordna en transport av sönerna till läkare.

Han lyckades träffa på en same som mot ett arvode av 25 kronor rände iväg på skidor ner till ”bygda”, till Arvidsjaur för att kontakta doktor Oskar Skarin, den förste läkaren i provinsialläkardistriktet som omfattande såväl Arvidsjaurs som Arjeplogs kommuner.

Vid läkarens ankomst var den av maginflammation drabbade, Ernst Brynolf död. Han blev 25 år.

Doktor Sahlins antecknade maginflammation som dödsorsak.

För Jonas Magnus Lundberg fanns ingen annat möjlighet än att med den döde och den av lunginflammation dabbade sonen bege sig hemåt, den 20 mil långa vägen till Långnäs.

Lundberg lyckades få tag i en hästtransport. I släden placerades den av feber dabbade sjuke tillsammans med sin döde broder.

Vid hemkomsten till Långnäs blev den av lunginflammation drabbade sonen allt bättre och kryade på sig.

Söndagen den 26 februari 1899, 12 dagar efter dödsfallet, fick familjen följa Ernst Brynolf Lundberg i procession på den sista färden ut på kyrkogården i Öjebyn.

Arbetet i Arjeplog fick lämnas för gott och överlåtas till andra. Vinterförtjänsten försvann, en förtjänst som krävde ena sonens liv och nära nog även den andres.

Doktor Skarin som var den förste att ta sig an de drabbade bröderna var född och uppvuxen i Arvidsjaur. Han blev färdig läkare 1891. Det var många och krävande skidturer Skarin fick göra vintertid till sjuka i sitt stora distrikt. Sommartid fick han ta sig fram i obanad terräng.

Om skogsarbetarna skrev för övrigt Skarin i en rapport från början av 1900-talet bland annat ” Arbetarna bor därvid i timmerkojor, usla och primitiva bostäder, där de äro utsatt för förkylningar, varför många dukar under för lunginflammation, influensa och ledgångsreumatism”.

Jonas Magnus Lundberg i Långnäs var gift med Lovisa Johansdotter-Sandberg. Hon hade sedan tidigare en son, Johan Albert, 1866–1942. Tillsammans hade makarna barnen Ernst Brynolf, 1873–1899, Maria Linnea 1875, Klas Ludvig 1877–1953. Emilia Augusta, 1879–1879, Jonas Oskar, 1880,-1960, Emelia Augusta 1882-1961, gift Undén, Ida Sofia, 1884–1955, gift Holmberg.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om