Den positiva trenden med att allt fler tar ställning och anmäler sig till donationsregistret syns över hela landet – så även i Norrbotten. 2010 anmälde sig 659 personer och 2014 hade anmälarna nästan fördubblats till 1 243 personer. Siffrorna avser både ja och nej till donation, men även avregistreringar ur registret. Dock är den övervägande delen av personerna ja-sägare.
Även antalet faktiska donatorer i Sverige var i fjol rekordhögt – 166 stycken, att jämföra med 118 för fem år sedan, enligt Svensk transplantationsförening.
Över riksgenomsnittet
Norrlandsregionen (Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland) är en av sex donationsregioner.
Under 2014 var det 19 organdonatorer vid norra regionens sjukhus. Detta ger 21,6 donatorer per miljon invånare samt 39 donatorer per 10 000 avlidna. Detta kan jämföras med de nationella siffrorna för 2014 på 17,1 donatorer per miljon invånare och 37 donatorer per 10 000 avlidna.
– Det är också viktigt att säga att intensivvårdspatienter i Norrbotten med svåra hjärnskador transporteras till Umeå och vårdas där. De räknas därmed till Västerbottens siffror, säger Cecilia Reinikainen Diamant, regionalt donationsansvarig sjuksköterska.
I Norrbotten blev fyra avlidna personer organdonatorer under 2014. I huvudsak har de avlidit i Sunderbyn eller Piteå, de övriga sjukhusen i länet har sällan organdonatorer. Antalet brukar ligga mellan två och fem donatorer i länet.
Och det är ett 60-tal personer som väntar. Av dem behöver 52 ny njure, en behöver ny lever, en behöver ett hjärta och två behöver lungor.
Sahlgrenska
Vilken typ av organ behövs mest i Norrbotten?
– Den vanligaste transplantationen är hornhinnor. Även njurtransplantation är vanligt. Mellan en tredjedel och en fjärdedel kommer från levande givare. De organ som blir transplanterade i Norrlandsregionen får organet skickat till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där själva operationen utförs för den som behöver nytt organ, säger Cecilia Reinikainen Diamant.
Hur ska man öka medvetenheten?
– Man kan prata om detta hemma med familjen, på syjuntan, i fikarummet. Man kan sätta igång samtal om vikten av att ta ställning. Det vi i sjukvården kan göra är att våga ta upp det med anhöriga till patienter. Vi måste bli bättre på att fråga, se det som en möjlighet för människor att kunna hjälpa till. Och ledningen inom hälso- och sjukvården måste driva de här frågorna om att donation är viktigt.