Donationsansvarig läkare saknas i länet

För snart två år sedan infördes en bestämmelse i lagen om transplantation om att sjukhus eller enheter där ingrepp för transplantation får utföras ska ha tillgång till en donationsansvarig läkare och en kontaktansvarig sjuksköterska med uppgift att förbereda för donationer och ge stöd och information till avlidnas närstående. Fortfarande är det inget av sjukhusen i länet som har någon formellt utsedd läkare eller sjuksköterska som lagen föreskriver. Något som Njursjukas föreningen påtalat ett flertal gånger. - Att prata med anhöriga om donation i en traumatisk situation är en väldigt viktig uppgift, det är inte lätt för anhöriga att ta ställning om den avlidnas vilja inte är känd. Det är lättare att säga ja om man blir bemött på rätt sätt, konstaterar Solgerd Nilsson. <h3>Prata om donation</h3>Att människor till vardags inte pratar om donationsfrågan har hon förståelse för men att uttrycka sin vilja skulle göra det så mycket lättare för anhöriga i en situation där frågan plötsligt kommer upp. - I dag säger många anhöriga nej bara för att de inte säkert vet vad den avlidne hade velat. Själv fick hon sin första njure som 22-åring, den fungerade i sju år innan det blev dags för nästa njurtransplantation. Den andra njuren levde hon med i 23 år men 2001 drabbades hon även av levercancer och behövde en ny lever samtidigt som njuren hade börjat fungera allt sämre. Hon sattes upp på transplantationslistan och väntan på telefonsamtalet från Sahlgrenska började. På grund av cancern var det dessutom bråttom. - Jag visste ju inte om jag skulle hinna få hjälp eller inte, mitt mål då var att jag i alla fall skulle hinna bli farmor, berättar Solgerd. När telefonsamtalet äntligen kom var barnbarnet Emil tre veckor gammal. - Jag var väldigt glad över att jag hunnit få uppleva att bli farmor, det är ganska ovanligt bland njursjuka. Jag hade nått mitt mål men när jag blev hämtad för transport till Sahlgrenska tittade jag lite extra på huset, trädgården och familjen, tanken fanns där att jag kanske inte skulle komma tillbaka, berättar Solgerd. Trots alla mediciner hon tvingas äta tycker Solgerd att hon lever ett bra liv i dag och hon ser positivt på tillvaron. - Det måste man göra, inte minst för anhörigas skull, man kan inte jämt prata om sin sjukdom. Hon tänker på de människor som skänkt organ med tacksamhet, utan dem hade hon inte levt i dag. - Vi som tagit emot organ brukar säga att vi lever inte på andra människors bekostnad utan på andra människors generositet.<\c>