Båten gick från Lövholmskajen, i mörker och snöyra. Ombord befann sig sammanlagt 16 personer. Båten hade siktet inställt på tilläggsplatsen vid Gråmyran. Några av passagerarna ville stiga av vid brädgårdskajen vid Storfors varför båtens befälhavare ändrade kurs. Därvid observerades inte i tid en timmerflotte ett par hundra meter från Storforskajen. Båten rände upp på flotten varefter den gled av stockarna, började vattenfyllas i aktern och sedan sjönk inom ett par minuter. Den bogserbåt som en kort stund senare kom till undsättning hade ingen strålkastare och kunde inte vidta efterforskningar i mörkret.
Ögonvittnesskildring
Albin Eriksson, Gråmyran, en av de överlevande gav en kortfattad skildring om vad han upplevt, när han tillsammans med de övriga försökte ta sig upp från sina platser under däck.Under den panik som utbröt drogs han med mot utgången och blev trängd fram mot luckan. Samtidigt som två blev nedtrampade puffades han ut genom den trånga öppningen. Strax innan båten sjönk kastade sig Eriksson i vattnet och lyckades simmande ta sig upp på timmerflotten. I mörkret och villervallan fick han ingen klar föreställning vad som passerade. I sitt utarmade tillstånd hörde han nödrop från de olyckliga som kunnat ta sig ut, men kämpade för livet i det iskalla vattnet. Eriksson berättade vidare att han lyckades rädda en av sina kamrater genom att dra honom upp till sig på timmerflotten. Elma Hortlund hade lyckats ta sig till timmerflotten, men dukat under av utmattning, innan räddningen kom. Axel Eriksson återfanns död, fastklamrad vid en stock. Innan läkare hade anlänt till platsen hade de omkomna redan då legat en halvtimme i det kalla vattnet.
De sju omkomna
De omkom vid olyckan:Lars Nordström, Degeränget, född en 16 mars 1878. Han efterlämnade hustru och tre barn
Lars Nordströms son David, född den 15 november 1908.
Karl Algot Hellgren, Bergsviken, född den 14 augusti 1878, som efterlämnade hustru och fem barn.
Johan Svensson, Bergsviken, född den 22 juli 1889, och som efterlämnade hustru och tre barn.
Axel Eriksson, Storfors, född den 9 juli 1893, som efterlämnade hustru och två barn.
Elma Hortlund, Storfors, född den 17 oktober 1896, och dotter till sågverksarbetare Leonard Hortlund, Hortlax.
Åke Lindkvist, Storfors, född den 29 november 1900, son till sågverksarbetare Joh. Emil Lindkvist, Storfors.
Nio personer räddades från drunkningsdöden. Det var Karl Landström, Degeränget, Albin Eriksson, Gråmyran, R. Ökvist, Rågrindan, Gideon Eriksson, Bergsviken, bror till den omkomna Axel Eriksson, Karl Sandberg, Bergsviken samt båtens besättning kapten Joh. Wiklund, maskinisten Frans Bergvall samt dennes son som var eldare på båten Ytterligare ett par personer, icke namngivna, räddades också.
Små summor
Ett upprop publicerades i tidningarna några dagar efter olyckan med bland annat följande lydelse:... Räck de genom Storforsolyckan nödställda en hjälpande hand...
.... I denna värld synes intet varaktigt, varje ögonblick öppna nya gravar, än i luftens regioner, än i havets djup, allt är som en brusande ström med böljor, jagande varandra....
.... Fattigdomens och armodets spöke kommer förvisso av naturlig anledning att inom kort träda över tröskeln i de redan förut i sorg försänkta arbetarehemmen, och bidrag till att göra sorgen dubbelt så tung för de efterlevande...
... Några krystade och utmålade ordkombinationer giva dock så ytterligt liten hjälp och lindring, den hemska händelsen i all sin nakenhet talar nog bäst sitt eget dystra språk...
Omfattande hjälpaktioner sattes in för att hjälpa de utsatta familjerna, men sett till dagens mått blev de insamlade summorna relativt små.
Det blev ett rättsligt efterspel till Storforsolyckan där befälhavaren dömdes till villkorligt frihetsstraff och skadestånd. Slipersfaktoriet på Lövholmen, som ägdes av Statens järnvägar, svarade för kostnaderna i samband med offrens jordfästning.