Dmitri föddes våren 1993 i djupaste misär i ryska St Petersburg.
Mamman var svårt alkoholiserad, pappan okänd och i familjen fanns även en fyra år äldre syster.
Som två-, treåring präglades Dmitri och systerns tillvaro av vanvård, hunger, smuts och misskötsel. Det gick så långt att grannarna slog larm till polisen.
– Jag hämtades till sjukhus och fördes vidare till ett barnhem svårt uttorkad och undernärd. Men min syster flydde innan poliserna kom.
Systern gatubarn
Efter en tid på barnhem blev Dmitri återförd till modern, som fortsatte sitt supande, med nytt polisingripande som följd.
– Räddningen för mig blev adoption och nya fosterföräldrar. Jag hamnade så småningom i Öjebyn, medan min biologiska syster blev ett gatubarn i St Petersburg innan även hon togs om hand av ett barnhem, berättar Dmitri.
– Jag har inga tydliga minnesbilder kvar från åren i Ryssland. Men mina styvföräldrar fotade och filmade en del då de hämtade mig som fyraåring på barnhemmet, och utifrån bilderna minns jag en del fragment.
Mobbad i skolan
Uppväxten i Öjebyn hos familjen Sandström, Christer och Karina, blev betydligt enklare att tackla än den grå slumliknande tillvaron i St Petersburg.
– Det enda riktigt jobbiga var att jag blev mobbad i skolan på grund av mitt namn. En klick skrek ”ryssjävel” efter mig i sexan, sjuan. Det var påfrestande, minns Dmitri Sjeremetiev Sandström, som är hans fullständiga namn.
– Ett tag var jag inne på att byta förnamn till något mera populärt, typ Viktor. Men till slut valde jag att förbli Dmitri.
Intresse för ursprunget
Femton år gammal började Dmitri att på allvar intressera sig för sitt ursprung.
– Jag fick se ett dokument från barnhemmet, där jag för första gången fick bekräftat att jag hade en syster. Dessförinnan hade jag bara anat förekomsten av ett syskon. Min mamma och pappa i Öjebyn hade medvetet väntat med informationen tills jag blev äldre och visade eget intresse.
Året därpå skickade Dmitri en fråga till tv-programmet Spårlöst.
– Jag efterlyste hjälp med att spåra medlemmarna i min forna familj i Ryssland. Det tog tre år innan folk från Spårlöst hörde av sig, berättar 20-årigen som fortfarande har kvar sitt ryska medborgaskap.
Resor tillbaka
Via snåriga vägar och sidospår har omfattande efterspaningar företagits. Mer än så får inte Dmitri avslöja för PT:s läsare.
Svaren kommer att redovisas i tv, kanal sju, den 19 januari med start från klockan 21.00.
– Vi har genom åren gjort åtskilliga resor tillbaka till Ryssland; jag, mina styvföräldrar och min äldre styvsyster som adopterades från samma barnhem ett par år före mig, säger Dmitri.
Kvarvarande kompisar
Under tonåren har Dmitri pluggat ryska både på privata kurser och vid simgymnasiet i Älvsbyn (med inriktning barn- och fritid).
Han har också hållit kontakten med före detta ryska barnhemsbarn via ”återträffar” för särskilda åldersgrupper som företas varje år någonstans i Sverige.
– Jag har kvar två kompisar från tiden på barnhemmet, Emma som var fem år äldre och hjälpte till att sköta om mig, plus Ilja, en pojke som jag lekte mycket med.
Många fattiga
– Det är med blandade känslor som jag besöker Ryssland. Vissa saker känns spännande och storslaget, men mycket är luggslitet och vemodigt.
– Många är fattiga, mycket är eftersatt, grått. Alkoholismen är utbredd. Maten är dyr, vodkan billig. Den eländiga bilden dominerar.
– Om jag hade blivit kvar i Ryssland är risken överhängande att jag i dag varit en hemlös alkoholiserad tiggare. Det är knappast enkelt att ta position och lyckas med en ensamstående alkoholiserad mor som stöd, utan pengar, utbildning, kontakter, framtidstro.
– Jag är glad att jag är där jag är, säger Dmitri Sandström när han bläddrar sig igenom det gamla fotoalbumet.