Redan som barn var Michelle Goossens offer för mobbning och utfrysning och hade få om ens några vänner. Med den erfarenheten i bagaget var det med viss oro hon närmade sig en kyrklig dagverksamhet, ett projekt där alla – även den som hamnat i utanförskap – skulle få plats och välkomnas för den han eller hon var. Högt i tak, acceptans och respekt.
Då längtan efter samvaro var större än oron vågade Michelle ge det hela en chans.
– Och det kändes jättebra till att börja med, jag var accepterad och kände gemenskap och tillhörighet, de som jobbade där brydde sig verkligen och jag fick för första gången också kompisar, berättar hon.
Mamma Monica Goossens bekräftar den succéartade inledningen:
– Jag tror aldrig Michelle mått så bra som där i början, hon blommade verkligen upp, säger hon.
Men sen hände det något i gruppen och Michelle blev utestängd och bortvald. Hon kände sig plötsligt mobbad och utfryst. Igen.
– Jag vågade inte gå tillbaka, jag fick ju inte ens veta ifall personalen pratat med gruppen som jag ville att de skulle och sagt ifrån att det inte var ett accepterat beteende att frysa ut någon, jag var rädd att bli ännu mer sårad så jag gick inte dit, berättar hon.
Här konstaterar både hon och mamma Monica att om man är en stadig och socialt helt anpassad person så ses det kanske inte som ett så stort problem, men är man skör och har Michelles speciella problematik och upplevelserna från skoltiden i färskt minne så blir det betydligt värre.
Michelle Goossens är diagnostiserad med högfungerande autism (tidigare aspergers), hon har ADD, social fobi och lider av ångest och depression.
– Och efter händelsen i kyrkan eskalerade min psykiska ohälsa, jag mådde så dåligt att jag till slut inte ville leva längre och mår fortfarande dåligt trots att det gått snart fyra år. Jag tappade tron på kyrkan och medmänskligheten men också min kristna tro, säger hon.
Och det är här hon gör parallellerna till Rolf Berggren, som mobbats och trakasserats och till slut fått sparken efter 41 år i kyrkans tjänst:
– Kyrkan verkar inte ha tillräcklig kunskap om psykisk ohälsa eller människor med funktionsnedsättningar och speciella behov, det fanns ingen beredskap för vad man gör om utfrysning, mobbning och trakasserier uppstår. Jag fick höra att jag borde tänka på hur mina mobbare mådde, förlåta dem och gå vidare.
Michelle vill berätta sin historia för att öka kunskapen om psykisk ohälsa och för att hon fortfarande hoppas på någon form av upprättelse. Ett enkelt förlåt.
Enligt familjen är det inte bara i kyrkan som okunskapen finns, de har upplevt samma sak hos kommunen och i psykiatrin där hon fallit mellan stolarna och inte fått den hjälp hon behöver.
– När man som Michelle lider av social fobi och ångest och har svårt att möta okända människor är ju familjen den enda kontakt som verkligen fungerar och att då få höra att så nära kontakt med de anhöriga inte är bra och att hon borde ha en förvaltare och flytta till eget boende med hemtjänst och trygghetslarm istället ... nej, det är inte klokt, säger Monica Goossens.
I dag bor Michelle hemma hos föräldrarna tillsammans med katten Alva, en väldigt viktig person i hennes liv.
Det är ett boende med närhet till familjen. En nödlösning. Men med Michelles behov av trygghet, stabilitet och lugn och ro det enda alternativet än så länge.