"Det värsta var att vi måste fara ifrån den kära katten"

Under det hårda vinterkriget 1939-1940 mellan dåvarande Sovjetunionen och Finland, som inleddes tre månader efter andra världskriget brutit ut, samt fortsättningskriget mellan de bägge länderna mellan 1941 och 1944 tvingades stora skaror att överge sina hem. De fick då, drabbade av ett oblitt öde, anträda den tunga flykten. Flyktingkolonner ringlade genom Finland, till olika delar av landet, många till orter fjärran från hemtrakten. Sedan över gränsen till Sverige.
Under den här tiden gjordes stora humanitära insatser från svensk sida, för att lindra nöden.
Det skulle dröja innan de evakuerade kunde återvända till sina hemtrakter, för att börja återuppbyggnaden av det härjade landet. Många fick lämna sin fädernebygd utan hopp om att kunna komma tillbaka. Den finsk-ryska freden var bittert hård.
Brände byar
När lågor från hem som uppförts med generationer av kärlek och arbete steg upp mot nattmörk himmel, och död och fasa spreds, öppnades svenska gränser.Hösten 1944 och tiden fram till slutet av maj året därpå är en tidsperiod som många äldre i bygden kommer ihåg. Alla som var med då och upplevde händelserna minns i stora drag hur det var och hur det gick till när de finska flyktingarna anlände.
I september 1944 förhandlades om omhändertagandet av finska flyktingar, som bedömdes till närmare 100 000, och även 25 000 kreatur.
Svenska regeringen medgav i ett första skede 20 000 Rovaniemibor, 4 500 från Ranoa samt att 82 barn från barnhemmen i Petsamo, Enare och Kittilä skulle tas emot.
En delegation från Röda korsets överstyrelse, med greve Folke Bernadotte i spetsen, flög till Luleå för att dryfta den situation som skulle komma, i händelse av en evakuering.
Den 19 september var evakueringen till Norrbotten igång. De första flyktingarna anlände till Piteåbygden, när tyskarna satt igång att bränna finska byar under sin reträtt och för att förhindra ryssarna att komma åt byggnaderna. Skolor och bönhus utrymdes och gjordes iordning som bostäder åt flyktingarna, utrymmen iordningställdes för kreaturen, madrasser stoppades med krollsprint och halm, sängplatser ordnades, sjukstationer inrättades och speciella lokaler för äldre iordningställdes.
Efterlyste träskor
3 700 flyktingar skulle tas emot i en första omgång. Piteå stad med 5-600 personer, Hortlax 500, Piteå socken 1 500 och Älvsbyn 1 100.
Något hundratal skulle även placeras inom Arvidsjaursområdet.
Däremot hade man inte för avsikt att placera några flyktingar i Norrfjärdenområdet. Där placerades istället runt 400 kor i en del byar.
- Har ni träskor att avstå åt finska kreatursskötare, undrade befallningsman Palm vid Egnahemsnämndens jordbruk i Öjebyn, som reagerade över kreatursskötarnas bristande fotbeklädnader. Många arbetade enbart i tofflor och sandaler.
Många var inte alls klädda för det väder som rådde, i överlag i tunna kläder. Men den finska sisun gjorde sig dock märkbar redan från första stund. Flyktingskaran mottogs också med förståelse och värme i de flesta av byarna och alla hjälpte till att göra livet så drägligt som möjligt för de evakuerade i alla åldrar
Den hösten besökte även kronprinsparet Gustav Adolf och Louise och Finlands minister i Stockholm Pitebygden. Reste runt för att ta del av de anordningar som vidtagits för finska evakuerades mottagande och omvårdnad.
Värst att lämna katten
Lidande familjer, som kommit till bygden med tåg, placerades ut i alla tillgängliga lediga utrymmen. Där stod mången ensam mor med sin barnaskara, och som förlorat sin far vid eldlinjerna. Här fanns även mången äldre som i all hast fått lämna sina äldreboenden.
De evakuerade, som bara kunnat ta med sig det allra nödvändigaste, berättade i en del fall om sina öden. Bland dem en man, med en hustru som insjuknat i lunginflammation.
- Det var givetvis inget annat att göra än att ta henne med också. Inte vill jag lämna hustrun. Men katten, den kära katten, den måste vi fara ifrån. Vi har sörjt honom hela vägen ned till Haparanda, och när jag tänker på honom så måste jag gråta, berättade mannen.
De sju kor som familjen hade togs om hand av den 15-årige fostersonen, vilken sedan såg till att de fördes över gränsen till Sverige.
En kvinna som hade sin man vid fronten berättade vid ankomsten till Piteå:
- Man har varit som änka hela den långa tiden.
Med sig bar hon en baby samt tre andra i åldern 2-5 år.
En kvinna i 20-årsåldern hade fem barn omkring sig, bara ett ägde hon själv. De fyra övriga var ett par grannars som hon lovat ta hand om under landsflykten.
Den omfattande hjälpverksamheten pågick till slutet av maj 1945, då flyktingarna återvände till sitt land igen.