.
Det kom ett mejl till Helgredaktionen om artikelserien {Anhörig}.
Annika Bäckström reflekterade kring att vara anhörig till någon som missbrukar.
– Jag tror att de flesta som har alkoholproblem inte är "offentliga", utan dricker i smyg på olika sätt och sedan hålls problemet i familjen. Det var egentligen bara vår mamma som visste att pappa drack och hon gjorde ett val att hålla det så, men hon upplevde inte att det var på hennes bekostnad.
.
"Inte han"
Bilden av Annikas pappa utåt och hur han egentligen hade det går inte alltid ihop. När hon har pratat om sin pappas alkoholism säger hon att många har blivit förbluffade och reagerat med: "Men inte han!".
– Min pappa såg bra ut och skötte länge jobbet och hemmet, så det var svårt för andra att förstå.
Annika och hennes lillasyster växte upp i hus på Backen med sin mamma och pappa. De hade sommarstuga och hund. Båda föräldrarna jobbade, reste och hade ett fint liv ihop.
– Pappa var en bra person med många talanger - och givetvis en del egenheter på gott och ont.
När Annika och hennes lillasyster var små hade deras föräldrar ett stort umgänge.
– Vi är uppvuxna med glada fester till midsommar och nyår. Som barn upplevde jag aldrig något obehag, vi barn lekte och pappa drack väl måttligt, som de andra.
.
Körde från dans
När Annikas pappa blev äldre var det ofta han som var nykter och körde hem från danser och andra tillställningar. Det har i efterhand varit svårt att koppla ihop det beteendet och obefintliga varningssignaler med hans växande – men för Annika då okända – alkoholmissbruk.
– Med facit i hand har jag tänkt tillbaka på min barndom många gånger för att söka efter tecken, men jag har aldrig kommit hem till flaskor på bordet, en tom kyl eller misär på något sätt. Det enda jag kan reflektera över är att han alltid hade starka halstabletter hemma och att det ett antal gånger inte "passade" att jag övningskörde. Men det är allt, jag hade en bra relation med pappa.
.
Tappade körkortet
Senare har Annika förstått att han drack i perioder. Några gånger åkte han iväg på hälsohem för att "vila upp sig".
Annika flyttade hemifrån när hon var 18 år, och en kort tid efteråt fick hon veta att hennes pappa tappat körkortet. Han hade kört berusad.
Det var det första riktiga tecknet på att han hade problem, och Annika minns att hon skjutsade runt honom.
– Det var liksom synd om honom som förlorat körkortet. Han har nog alltid haft något slags offermentalitet. Allt var någon annans fel.
Det är vid den tidpunkten hon började klassa sig som anhörig.
Annika var 19, hennes syster 16.
Plötsligt hade de en pappa med alkoholmissbruk.
– Jag har svårt att förstå att han kunde tappa körkortet ytterligare två gånger och få tillbaka det. Senare hade han ingen bil och det var ju lika bra så kunde han inte köra på fyllan.
.
Pappas parti
I mitten av nittiotalet fick Annika själv barn och under samma tidsperiod skiljdes hennes föräldrar.
– I början tog jag nog pappas parti och tyckte att mamma övergav honom. Och på något sätt fortsatte det att vara synd om honom. Han lovade säkert att han skulle sluta dricka, men såklart hade han ingen plan eller tanke på hur det skulle gå till.
.
Ensamt ansvar
Annikas mamma flyttade från Piteå. Tidigare hade även hennes lillasyster bosatt sig i södra delen av landet.
– Att jag tog på mig ansvaret föll sig naturligt då bara jag bodde här, men självklart var det jävla jobb. Och ett val man inte ska behöva ställas inför. Jag har gråtit, skrikit, skrattat, haft ont i hela själen av stress och oro över pappa. Men som den person jag är och var så fanns liksom inget annat val än att "stå ut", jag hade bara fokus på att lösa allt som dök upp.
.
Något hände i USA
Till millennieskiftet åkte Annikas pappa till USA för att fira och stannade borta några månader.
– Det var skönt att kunna slappna av, men någon gång på vårkanten så pratade jag och syrran i telefon och konstaterade att pappa borde ha kommit hem nu. Det blev min uppgift att åka till lägenheten. Jag vet inte vad som hände på hans resa, men jag fann honom totalt nersupen.
Annika minns inte det exakta händelseförloppet just den gången. Det lägenhetsbesöket följdes av många liknande.
– Men antingen fick jag in honom på avgiftning, på psyket, eller så var det då jag tog hem honom till mig.
Hur hanterade du situationen?
– Mitt sätt att överleva och bearbeta har nog alltid varit att bli praktisk. Jag ville få in honom på avgiftning och jag ville städa upp lägenheten, den misären skulle han inte bo i. Oj, vad jag plockade flaskor då. Efter den gången gick det bara utför.
.
Hela tiden beredd
Annika sammanfattar:
– På det stora hela kan man säga att han inte ville ha behandling. Han tyckte inte att han hade så stora problem och att det fanns de som var värre än honom – han orerade om de som "satt på bänken".
Inom Annika växte en stor pratbubbla: "Du är ju exakt likadan, du syns bara inte på samma sätt".
Vad var jobbigast?
– Jag kände ansvar för honom, men ville inte åka dit. Det var som att välja mellan pest eller kolera hela tiden. Skulle jag åka dit och veta hur illa det var, eller sitta hemma och oroa mig? Låg han döende i lägenheten? Det var pressande att känna att det var mig det hängde på och jag gick hela tiden omkring med en bild i huvudet hur det skulle se ut när jag kom dit och han inte levde längre. Jag gjorde upp scheman i huvudet, vad skulle jag göra, vem skulle jag ringa. Jag var hela tiden förberedd.
.
Sa upp kontakten
Nästa slag kom när Annikas pappa förlorade jobbet.
– Det var klart som korvspad att han inte fick jobba kvar. De hittade ölburkar och han hade hoppat av rehabiliteringen. Jag har full förståelse, men när han tappade jobbet hade han liksom inget kvar att förlora.
Julen 2003 kom Annika till en punkt där hon sa upp kontakten med sin pappa.
– Då hade jag haft hand om hans ekonomi för att han inte skulle kunna supa upp varenda krona. Jag såg till att det räckte till hyra, mat och övrigt i första hand. Men jag orkade inte längre. Att måsta styra över sin vuxna förälder är så absurt.
Något Annika trycker på är att det är helt okej att bryta med en förälder.
- Det kan låta barbariskt, men det är faktiskt helt normalt och tillåtet att säga upp kontakten utan att som anhörig bli ifrågasatt eller ansedd som känslokall. Bryter man med sin förälder så finns det riktiga skäl.
.
Okej önska någon död
I maj 2004 blev han åter inlagd på sjukhus. En kväll ringde läkaren till Annika och berättade att han var i dåligt skick.
Samma kväll dog Annikas pappa. Hans halspulsåder brast.
Han blev 62 år.
– Det var faktiskt en lättnad att han dog. Jag hade många gånger och med blandade känslor önskat honom död, eller egentligen handlade det om att jag ville att hans beteende och beroende skulle dö. Inte han själv. Det kändes som om han lika gärna kunde ha segat på i samma skit i tjugo år till och det skulle ha nött ut mig.
Det här är också något hon trycker på.
- Att önska någon död måste faktiskt få uttryckas. Det är sådant som gör att det kan bli lättare att hantera situationen och så småningom hitta en balans.
Annika själv kavlade upp ärmarna. Städade och tömde lägenheten tillsammans med sin syster.
– Mitt sätt att handskas med rörigheten i huvudet är att städa, röja och rensa. Då känns det nästan alltid bättre.
.
Utan gravsten
Annikas pappa ville absolut inte ha pompa och ståt.
Begravningen blev fin, i litet sällskap.
Han ville heller inte ha någon gravsten "som någon skulle ha dåligt samvete för".
– Ett halvår efter hans död skulle hela familjen resa bort. På väg ut från stan stannade vi vid minneslunden och det var första gången jag var där – jag hade inte haft något behov av det. När vi åkte därifrån kändes det så skönt att kunna lämna Piteå utan att oroa sig för vart pappa skulle vara och om han skulle åka in på sjukhus. Jag kunde bara släppa allt. Vilken lättnad!
.
Vid köksbordet
Sedan dess har tankar och känslor gått i vågor.
– Det är nu tio år sedan pappa dog och jag har hunnit bearbeta mycket i mitt liv. Jag fick sätta mig själv åt sidan så länge, även om det finns andra som gjort punktinsatser för att hjälpa. Jag kände ändå att allt låg på mig i grund och botten.
Minneslunden besöker hon sällan.
– Jag behöver ingen minneslund, utan sitter ofta här vid köksbordet och då kan det ploppa upp ett av pappas komiska uttryck och då skrattar för mig själv. Eller så gråter jag.
.
Sörjt honom som morfar
Hur tänker du om dina erfarenheter i dag?
– Jag har saknat pappa som stöd. Han var absolut ingen psykolog, men jag önskar att han kanske hade kunnat finnas där och hjälpa mig med praktiska saker. Framför allt sörjer jag att han inte var morfar till sina barnbarn. Tidigare kunde det vara jättejobbigt att se ett barn hand i hand med sin morfar på väg till någon aktivitet. Men nu är inte det så påtagligt längre. Tiden går.
Hur resonerar du kring att dela med dig av din berättelse?
– I min värld är det bra att vara öppen och prata, men jag kan förstå att det blir krock i en släkt om man i en familj pratar helt öppet om problemen och medan det är tabu i en annan. Med mina barn har jag alltid varit öppen och jag tänker att om mina erfarenheter och känslor kan ge en enda person en gnista, en kick eller någon slags igenkänning – så varför inte. Jag blir själv så berörd av andras berättelser.