.
Johan är uppvuxen i ett radhusområde i södra Sverige.
Född på åttiotalet. En storasyster. En mamma och pappa som båda arbetade hängivet. Semestrar i familjens sommarstuga.
Hans helt ordinära uppväxt tog en annan vändning när han gick andra året på gymnasiet och hans mamma begick självmord.
– Som person var hon ganska tystlåten och tillbakadragen, men en höst blev hon allt tystare och alla trodde att hon fått en depression. Hon fick tabletter utskrivna, men tiden gick och hennes tillstånd blev inte bättre, säger Johan.
En magnetröntgen visade att det växte en cysta i hennes hjärna.
.
Inte samma person
Det var en lättnad för familjen, att det fanns en slags "förklaring" till hennes mående. Johans mamma opererades och läkarna hade goda förhoppningar om att hon skulle må bra igen.
Men så blev det inte.
– Det var ett stökigt år, mamma åkte ut och in på sjukhus och ett boende. Efter att de tagit bort cystan var hon inte samma person och hon kände inte igen någon ur familjen. Till en början ville vi tro att det skulle bli bättre.
.
Försvann
Johan var mitt i gymnasielivet och hade plötsligt en mamma som knappt var mamma längre.
– Vi hälsade ofta på henne och när vi inte var där hade vi alltid telefonerna nära, för då ringde personalen och berättade att hon försvunnit.
Johans mamma bodde på en låst avdelning, men hittade alltid sätt att ta sig ut därifrån.
Polisen fann henne många gånger.
Hon var alltid på väg mot en bro.
.
Sökte med kameror
Så en dag försvann hon och tiden gick.
Polisen sökte med patruller och värmekameror, inställda på att något allvarligt hänt.
Efter tio dagar hittades hennes kropp, den hade flutit iland på en strandkant. Hon hade tillslut lyckats hinna till sin bro.
– Min känsla är att hon inte orkade mer. Hon ville inte leva sitt liv på det sättet och vara till oro och belastning för andra.
Johan säger att det på något sätt var en befrielse när hon hittades.
– Då visste vi vad som hade hänt och kunde förhålla oss till det. Även om man var ledsen så var det skönt att slippa undra.
.
Hur hanterade du din mammas sjukdom och död?
– Jag gick skola och jobbade mycket på sidan om. Sedan spelade jag golf, hockey och fotboll. I efterhand förstår jag att jag såg till att ha fullt upp och att jag ersatte tomrummet hemma med aktiviteter. Jag bodde hemma och var därmed nära allt som hände, men jag såg till att jag inte hade tid att reflektera.
.
Försökte med psykolog
Det är femton år sedan Johans mamma dog. I dag säger han att han hoppas att hon har det bättre nu.
– När jag tänker tillbaka kan jag känna att jag hanterade sorgen rätt dåligt. Jag fick erbjudande om stöd på olika sätt, men tog inte vara på det. Jag försökte visserligen gå till en psykolog och prata, men fick inte ut något av det.
.
Misshandlad
Johan skulle få uppleva ett självmord till på nära håll.
År 2007 var han 24 år.
Han blev intresserad av en tjej han mötte på nätet.
– Anna var absolut inte vad jag hade tänkt mig, jag ville träffa någon som bodde nära och som hade jobb. Det här var en tjej 130 mil bort, som dessutom pluggade. Men det blev vi ändå.
Den tjejen, som nu är Johans fru, hade en liten flicka på knappt ett år.
– Första gången vi träffades berättade hon om sin före detta pojkvän, som också var barnets pappa. Jag förstod att det inte var ett vanligt ex, det visade sig att han hade misshandlat henne både psykiskt och fysiskt.
Johan säger att han först kände sig arg och väldigt lösningsorienterad.
– Jag ville ta hand om situationen, göra något åt det. Men Anna ville inte ha den hjälpen och det fick jag respektera.
.
Märkt av det som hänt
Till en början var vardagen tillsammans delvis märkt av Annas tidigare upplevelser.
– Det var inbyggt i henne att jag skulle reagera på vissa sätt. Om hon till exempel tappade något blev hon rädd för att jag skulle bli skitförbannad, medan jag bara skrattade och ryckte på axlarna. Det tog ett tag innan hon förstod, hon var van vid ett annat beteendemönster.
Paret bodde tillsammans i Stockholm, de flyttade till radhus och Annas dotter var hos sin pappa varannan helg även om det inte var helt okomplicerat.
.
Hotade
Så blev det jul det sista året som Viktor, den biologiska pappan till Annas dotter, levde.
På nyårsdagen ringde Viktors nya tjej till Anna och berättade att hon också hade blivit misshandlad.
Hon hade ingen annan att ringa.
Anna och Johan hämtade henne och tog med henne till sitt radhus.
– Tjejerna hade ett stort behov av att prata om vad de varit med om, så jag tog hand om det mesta runtomkring medan de bearbetade allt som hänt dem.
Viktor skickade konstant sms och ringde, men hade ingen aning om att hans tjej var hemma hos Anna och Johan.
– Han hotade med att ta livet av sig om hon inte kom hem. Det hade han gjort även med Anna, han skickade mms med obehagliga bilder på sig själv för att visa att han menade allvar, säger Johan.
.
Beredd med spade
Under den här tiden såg Johan till att hålla sig hemma.
– Jag var beredd på att han skulle dyka upp. Jag ställde en spade innanför dörren, för jag tänkte att han nog inte skulle vara speciellt trevlig om han kom.
Men den 3 januari ringde polisen till Anna.
Viktor hade hängt sig.
Det var Anna som fick ge beskedet till Viktors flickvän.
Viktors flickvän bodde kvar hos den lilla familjen i några månader.
– Det var det minsta vi kunde göra, att hjälpa till att få henne på fötter igen. Och hur mycket ont Viktor än hade gjort så var han ändå pappa till Annas dotter.
.
Fast i sorg
Allt som hade hänt skavde för familjen.
– Rätt snart bestämde vi oss för att flytta till Annas hemort. Stockholm var så förknippat med Viktor och nu var vi inte bundna till att han hade umgängesrätt längre.
De bestämde sig för att starta om på nytt i Piteå.
– Men den tiden var hemsk, Anna var fast i sorg ganska länge. Hon tog det hårdare än vad vi båda trott och tog på sig mycket av skulden för det som hänt – till exempel att vi hämtat Viktors flickvän och att hon inte tagit hans hot om självmord på ännu större allvar. Jag kunde inte göra så mycket, förutom att ge det tid.
Men det var tufft, säger Johan:
– Innerst inne tyckte jag ju att det var skönt att vi slapp allt, men Anna tyckte att det lät så hårt när jag sa det. Luften gick väl ur mig också, jag hade alltid misstänkt att det skulle komma till någon slags "uppgörelse" mellan honom och mig, men så blev det inte. Jag fick aldrig säga till honom vad jag tyckte.
.
Vad var svårast med att vara anhörig till någon i den situationen?
– Att inte lägga sig i och pracka på Anna mina åsikter samt att hon inte kunde bryta helt med honom, eftersom de hade en gemensam dotter. Det allra svåraste var nog att känna sig totalt maktlös.
.
Två pappor
Efter att de flyttat till Piteå var Anna sjukskriven en längre period.
– Hon kämpade på och vi tog oss igenom det tillslut.
Hur hanterar du det ni gått igenom i dag?
– Tiden gör att allt faller längre bort från vår vardag, men på något sätt finns det alltid med. Annas dotter vet att hon har två pappor, en i himlen och en på jorden. Hon känner bara till bra saker om honom och minns inte att hennes mamma fick skydda henne från allt ont. Nu är jag hennes pappa, säger Johan.
.
En dag kommer Annas dotter att vilja veta mer. Det är familjen förberedda på.
– Då får vi på något sätt berätta historien för henne. Det blir tufft, men samtidigt har hon rätt att veta.
Så fortsätter Johans historia.
Han har tagit emot två självmordsbesked. En mamma försvinner, en pappa dör.
Men mitt i det står Johan kvar. Han, som är pappa till Annas dotter här på jorden.
.
FAKTA:
I dag är Johan 32 år, hans fru Anna är 31 år. Döttrarna är 9 år och 5 år gamla.
.
Johans tips till dig som blir tillsammans med någon som tidigare blivit misshandlad:
"Låt personen i fråga få plats, kväv inte personen genom att trycka på dina egna åsikter. Om jag verkligen hade sagt vad jag tyckte hade allt blivit fel. Det hade drivit in en kil mellan oss. Ligg lågt och låt det ta tid."