Det svänger om Willy Clay band
Konsert: Willy Clay bandPlats: Krokodil, PiteåLängd: 36+44 minuterPublik: 35-40 personerE KONSERT
Debutalbumet är inspelat i Nashville och på senare tid har det blivit längre vistelser i både USA och Storbritannien för kvintetten, men på söndagskvällen besökte man Piteå.
Är du förtjust i Eagles, eller för den delen lite mustigare sydstatstongångar, hade det varit en potentiell höjdarkväll för dig. Det här är musik som inte hörs från svenska livescener varje dag. Willy Clay band gör dessutom sin grej väldigt bra.
Vad vi får är en rejäl dos melodiös countryrock med gitarrblänk och stark sång i högsätet. Bandsoundet är både mäktigt och dynamiskt.
Jag gungar i takt till ett synnerligen piggt första set (Andra hävdar att andra är bättre. Nåja.) och är särskilt förtjust i de stunder när Reine Tuoremaas extremt snygga röst får inta solistrollen. Den ofta trestämmiga sången håller överlag hög kvalite och de tre sångarnas röster kompletterar varandra perfekt.
Örjan Määkis sexsträngade dekorationer måste självklart nämnas.
Det svänger om Willy Clay band. I dubbel bemärkelse. Det goda musikantskapet är den tydligaste tillgången. Låtmaterialet är däremot mer ojämnt. Traditionella, men melodistarka "Soldier" - här i en avskalad version - borde bli en större hit. "Peace & harmony" och "If you leave me now" (inte Chicago-låten) sticker också ut, men här finns också stunder där bandet får luta sig mot sina rent musikaliska färdigheter. Vid får vi även höra covers på "The Weight" (The Band), "Long may you run" (Neil Young) och en mycket lyckad "All my tears" (Julie Miller) som inleder hela tillställningen.
Att ett svenskt countryrockband försöker slå sig på den amerikanska marknaden är tufft. Som att försöka sälja sand i Sahara kan tyckas, men kvaliteerna är tydliga.
Ett ytterligare vässat låtskrivande (nya låten "Kiruna" är lovande) och Willy Clay band har framtiden för sig.
Så jobbar vi med nyheter